Eftersom jag är ett blöthjärta så spelade det ingen roll att jag satt på mina händer. Jag är till vardags ganska logisk, men emotionellt ett stort känslomongo. Hon är inte alls oviktig, så jag gjorde något åt saken. Lite subtilt sådär mellan raderna; "Jag vill dig väl och kan vi fortsätta vara vänner fast med tydligare gränser? Jag står här med försvaret tillfälligt bortmonterat och lämnad helt naken. Oförmögen att skyla mig eller handla på ett säkert sätt. Möt mig i det."

Egentligen hamnade allt det där mellan några ganska fåtaliga ord. Men mitt liv är ett brev till henne, skrivet med osynligt bläck. Och jag vet att hon förstår. Vänskap och empati. Rödvin och choklad. Hemlängtan. Jag har aldrig underskattat betydelsen av nära vänskap. Så bollen vilar hos henne.