Det var som att så länge jag fick behålla hoppet, så räckte det för att bli lycklig. Och det är besvärligt att jag måste påminna mig om att läget är ändrat, att ingenting får kännas självklart ens när det är det. För mitt hjärta söker sig till henne som det alltid har gjort och hennes närhet känns fortfarande i huden. Människor förtränger för att överleva, sägs det. Jag är elak och egoistisk, för jag hoppas av hela min själ att hon inte alls finner ett sätt att leva med det. Eller snarare, inte finner ett sätt att leva utan mig.