Jag har alltid varit så förbannat stabil att ingen någonsin kommer ta mina svackor på allvar. Och det är väl något positivt antar jag. Så fick man sällskap i alla fall. En fin vän tog sig ut till förorten. Drack te och pratade om relationer. Det finns alltid nya vinklar. Vad jag vet:

1. Jag upprepar mig.
2. Hela tiden.

Jag behöver säga åt mig själv på skarpen så att livet ändrar riktning, det liv som jag inte vet vad det handlar om för att jag inte ser längre än en meter framför mig. Handlingen är verkligen inte likt någon högskolemusikal, men jag tyckte ändå att just det här klippet var passande. Sången låter ungefär som dialogen mellan mina hjärnhalvor.