Here you go

Bedövad av smärta och med en mage som var synkad med tankarna och därmed i olag med hela mig. Det sved att åka hem till ensamheten igen. Igår hade inbjudningskorten till min dag kommit, först då ramlade insikten ner på riktigt. Ett kort skulle bli över. En plats kommer stå tom. Då släppte alla spärrarna och jag grät och grät och grät och kunde inte ens resa mig från golvet. Somnade där och när jag vaknade så grät jag lite till. Skönt ändå att kroppen tillåter sig att sörja. Precis som när något har dött. En viss tröst i att veta att man fortfarande är älskad. Det är bara det att aldrig mer, är en så hemskt lång tid.

Postat av: Vicktoria

mmm, jag är här...

2008-02-19 @ 17:28:25
URL: http://vick2ria.blogg.se
Postat av: Teresa

Önskar mina spärrar kunde släppa, fast jag fasar över att jag aldrig mer ska kunna resa mig isf. Kan tänka mig att det nästan är värre än när någon dött, iaf känner jag så, för när någon dött så finns den inte mer (iaf inte fysiskt) men när man inte får leva med någon så finns den fortfarande kvar men inte med mig....äh, låter kanske svamligt men du kanske förstår vad jag menar.
Stor kram

2008-02-23 @ 19:49:08
URL: http://teresafagersta.blogg.se

Skriv vad du har på hjärtat här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0