Jag tar itu med saker som känts omöjliga. Och noterar allt med kärlek. Huvudet är trött och kroppen rastlös. All energi går åt till att acceptera. Det gör ont att älska. Men att våga överhuvudtaget, att ta chanserna som kommer i ens väg. Det är ändå det som är viktigt. Viktigast. Vi fick mer kärlek än vad somliga får uppleva under en livstid. Var det inte så vi alltid brukade säga?