Jag har just sett Himlen kan vänta på tv. Först fällde jag sorgsna tårar över att cancer är en jävla skitsjukdom. Sen fällde jag glädjetårar över att just min pappa klarade sig undan sin. Sen sände jag alla goda tankar till de starka människor som lever på hoppet. Som sjuksköterska har jag onekligen sett vilken skillnad hopp kan göra för människor. Det kanske inte kan räcka för att avgöra Liv eller Död. Men jag är övertygad om att det påverkar tiden man får. Och kvaliteten på den.

På söndag är det fars dag. Fast jag firar varje dag att han finns kvar.