Medan vi pratar genom telefonlinjen så tänker jag att jag inte ska ta livet för allvarligt, det verkar trist. Inte låta det nya okända beröva mig upplevelserna. Sen ler jag inombords och tänker att vi har haft tur. Jag kan inte påstå att jag förstår det, egentligen, eller förklara varför. Men det behövs nog inte heller. Hjärtat är med hela vägen. Jag låter överraskad nu, det är jag ju egentligen inte.