Kvinnan med skrattrynkorna som talar rakt in i mig, ringde. Den fina dialekten. Den brinnande, trygga och levande inställningen. Det tog lång tid för mig att förstå. Att det var förut, när jag kom för nära, som hon blev som mest distanserad. Som skydd, som en borg, som ett torn att sitta i och bara koncentrera sig på att hålla ståldörrarna stängda. Men efter alla år har du nu ett hjärta som jag varsamt håller nyckeln till. Jag vet det och du vet att jag vet; närheten är något som våra själar valt. Vi har lyckats finna ett gemensamt nu, att fungera i.