Den där susande tomheten, den skrämmer mig. Det är som att hon skapat ett utrymme i mig, eller att jag skapat ett utrymme i mig, som jag inte varit medveten om behöver fyllas. Nu vet jag det. Jag vet vad det är jag inte har. Jag tror inte att hon är den enda som kan fylla den tomheten, jag hoppas verkligen inte det. Men än så länge bär längtan hennes ansikte eftersom det är det ansiktet jag känner till. Jag söker mitt ansikte i någon annans. Jag hittar hennes i mig.

Hur släpper man taget om en dröm? Hur släpper man något man inte ens vet hur man håller i?