Jag gick förbi ett hotell på söder idag. Nu var luften ljummen, träden knoppande och gatan utanför inte alls lika folktom som den där kvällen.

Minns du när vi trodde att vi var odödliga? Universum känns så litet i komparation med det vi var. Nätterna som vi skulle uppleva, då vi äntligen skulle andas. Nätterna som vi skulle förlora oss i. Ordet lagom fanns inte i vår vokabulär och i våra mail klottrade vi ned vilka ord som helst, bara de var tillräckligt poetiska och revolutionerande. Gärna lite svårtydda, svårförstådda. Vi sa att inga andra förstod sig på oss, för vi var alltid så mycket bättre. Vi, visste hur allt stod till. Egentligen.

Jag har en önskan och det är att du och jag aldrig blir formella inför varandra. För trots att vår relation förändrats med åren, så verkar alltid närheten kvarstå i någon form.