Inte så att det hördes, inte så att jag vågade säga hur ljuv jag tyckte hon var tillsammans med de orden. Eller att jag aldrig tvivlar längre, ty jag är redan införstådd med att vi överlevt allt som är omöjligt. Omöjligt, men odödligt.

Igår. När jag satt i en fåtölj och pratade i telefon. I Oslo. Kändes det ungefär så här: