Jag skriver mig till säker mark, jag skriver när tänkandet blir obegripligt. Skulle kunna skriva hur mycket som helst ungefär, men mina negativa ord är inte så trevliga så jag låter bli. Jag måste lära mig att inte spara på allt som gör ont.

Det finns många personer jag kan vara utan, inget behov av kontakt. Men så finns det de personerna som jag är beroende av, som jag inte kan leva utan. Tack för att ni finns där, ni förgyller livet på ett sätt som jag bara kan önska till andra.