Det var en helt vanlig dag i staden, en söndag med blek sol och vindar. Hon vaknade långsamt, kände att kroppen fått vila under natten, att inga drömmar rispat synliga spår i sömnen. Bit för bit sträckte hon på sig och krafterna fanns där, för hennes planer. In genom dörren kom dottern med en dukad frukostbricka, nybakade scones, rykande te i kannan och omsorgsfullt skurna grönsaker att garnera brödet med.

I den stunden när hon låg där i sängen och såg omsorgen i gesten kände hon kärleken så stark i kroppen. Hon kände gåvan som inte kan köpas för pengar, gåvan som gör hjärtat mjukt och blodet varmt. Långt därinne sparade hon känslan, som en lyckoamulett att ta fram och tumma på.