Eftersom jag jobbar dubbla pass och Oslos lokaltrafik är usel på helger, så sover jag kvar på sjukhuset. Fast jag kan inte sova. Sängen knarrar och i rummen runtomkring mig ligger andra tysta själar som inte heller får ro. Samma natt, samma allt. Eller jag vet inte. Vet bara att jag inte är gjord för att resa själv. Jag hatar alla ensamma timmar. Vet att jag borde älska det, vet att jag behöver pengarna som är ganska lättförtjänta. Men it's killing me. Jag vill åka hem. Jag vill ha sovmorgon. Jag vill så mycket. Jag kryper in under täcket, som tyngs ned av allt det jag längtar. Jag gömmer mina drömmar precis där din axel blir till hals.