Det pågår förändringar i tillvaron som gör mig tunn i huden. Oftast känns det inte alls sorgligt att bo ensam, men nu är det höst och jag har ett ständigt Niagarafall på lut. Åh, att köpa tre ynka deciliter mjölk, bara till sig själv. Andra saker som spär på är att vara ensam hemma utan dottern som man dessutom har bråkat med över telefon/ stå i mataffären med ett mjölkpaket i handen när alla andra har storhandlat inför helgen / vara frusen och hemkommen till diskberg och orkeslöshet/ vetskapen om att man ska jobba hela helgen.

Små, små situationer som blir till oceaner bakom ögonen. Önskar mig att gråta ut.