Jag kan liksom inte sluta tänka på livet och allt vad det innebär. Kanske är det därför som det känns lite lättare att sitta på balkongen under en himmel täckt av stjärnor, än i en säng som känns alldeles för tom. Nyss satt jag där ute, i en timme eller kanske en evighet. I den kyliga vinden med bara ett linne på mig och fötter som inte längre har någon känsel. Kanske hoppades jag att det där skulle sprida sig, så att jag slutade känna överhuvudtaget. Men det gjorde jag inte.