Jag är inte så bra på lagom. För mig är det är allt eller inget. Att äta och träna alldeles för lite eller för mycket. Känna med hela kroppen eller ingenting alls. Så har det nog alltid varit.

Och klart att jag kände igen. Framför allt kände jag hur det sved när kontrollen började försvinna, hur man tar till småsaker som att rätta till en matta för att få tillbaka ordning när man blir rädd. Få. Tillbaka. Ordningen. Då och då dyker det upp något som visar hur lite det är som ska till, som suddar ut de skarpa kanterna mellan det som är och det som inte är, som visar hur det hade kunnat vara något helt annat. Och jag antar att det alltid kommer att finnas påminnelser om det.

Vi har på något vis sett allt förr och ingen av oss väljer den enkla vägen.
Jag är stolt över oss bägge.