När jag lyssnar på hennes berättelser och ser glittret i ögonen. Då. Är det ändå värt all smärta, med att först sträva mer eller mindre ensam i elva år och sedermera försöka samarbeta med barnafadern. All ekonomisk stress, tidsbrist och sjukdom som vi tampats med, känns inte alls då. För när jag ser mig själv i hennes ögon är jag den vackraste, starkaste och modigaste som finns. Jag är dessutom den som fått lyckan att bära med mig varje del av hennes uppväxt.