Det var nu, men ett annat år. Jag minns tiden och omöjligheterna men allra mest var det hungriga blickar, eller om det var lampan som blinkade discoljus ovanför våra huvuden och ljuset som kom genom hennes händer. Vi andades in varandras andetag och byggde luftslott av alla drömmar som inte sades, men kändes. Illusioner av tid. Känslostormar som kom in och tog över svindlade i vinddraget. Upptagna av beröring, blåmärken och hud. Retfullt leendes där lekfullheten tog över innan allvaret.

Vi befann oss på allmän plats men inneslutna i en bubbla. Hon viskade i mitt öra, vågade ord kastades ut i natten. Läpparna alldeles nära, andetagen mot huden, händerna. Håret som ströks från ansiktet. De där minuterna, hjärtslagen, frekvenserna vid beröring. Lättsam i sinnet och sådär lekande och smeksamt skönt mot hjärtat. Bara stå där tätt intill och känna värmen och inte tänka. Bara blunda och följa kroppens konturer med mina händer. Överallt fanns beröringen närvarande, även när den inte syntes.

Morgondagen kändes så oerhört långt borta. Jag tänkte inte på tid denna natt.