Jag känner fortfarande onsdagskvällen eka mellan mina örsnibbar. Med facit i hand så kan jag konstatera att förlossningen inte blev som senast. Tack gode gud för det! Den här gången blödde jag inte mer än normalt och Isak föddes fram åtskilliga timmar snabbare än sin storasyster. Smärtan i det snabba förloppet var förvisso tiofalt värre, men ändå att föredra. Alla rädslor fick stå tillbaka eftersom min kropp faktiskt fixade det. Stödet från mina medföljare var ovärderligt, armar höll mig uppe på så många vis. Jag var trygg.

Nu fingrar jag på mjuk hy och drar händer över djupa ögon under dagens återstående timmar.