Och vågorna kunde jag nästan nå när jag stod ute på bryggan och drack ett glas vin innan jag skulle sova. Åh, jag vet. Alltid detta tjat om havet. Men det fångar en. Man slukas och blinkar inte en enda gång. Man kan andas här för lungorna blir rymligare och man stressar inte. Saknar inte lika intensivt.

Havet är visst något som spelar på mina inre strängar. Jag går igång på det. Nu har min själ befunnit sig bland västkustvågor, det har varit solsken, blåst och regn. Det har varit havsbris och salt och havsfågel och båtar, vin och en och annan glass.

Man blir tvungen att välja. Havet eller karriären. Och inget kan ju egentligen vara viktigare än havet, men imorgon ska det tydligen köras hem till Stockholm för där har man tydligen nåt jobb man förväntas sköta. Mammaledigheten är inne på sina sista dagar och stafettpinnen lämnas över till bebispappan.