Det är lite paus i mig. Jag har flera gånger tänkt att jag ska skriva, men stannat av efter några meningar, suddat bort och gjort något annat. Det är inte för att jag inte vet vad jag skulle vilja skriva, för det vet jag. Men orden har snubblat på varandra och känts som att de haft på sig för stora skor. Barnen däremot, de är lätta att skriva om.

Dottern var hemma ett dygn på pappaveckan. Även om det påstås att spädbarn bara har minne i ungefär två dygn, så skrek Isak till av glädje så fort han fick syn på henne. Hjärtknipande. Vuxenveckan fortsätter idag. Det spelar ingen roll hur skönt det kan vara vissa stunder, att bara ha ett barn hemma känns onaturligt och inte alls bra. De fattas mig och när de kommer tillbaka luktar de någon annans, liksom fel.