Trots att hjärtat slår varmt och starkt så känner jag mig sorgsen och osäker. Hur mycket kan ord genomtränga? Hur mycket vatten kan rinna under broarna? Stavas vi bäst i imperfekt? Den här människan som är jag, är en soptipp då och då. Jag behöver frisk luft, hitta färger och se det vackra igen. Vandrar jämnsides en stund. Vet inte om jag når fram, men tar ut en riktning.