Två

Det är en vinter och en soffa och två människor och den ena är jag. Vi låter mörkrets stjärnor ta med oss. De lyfter oss upp, upp, upp, högt över skyarna för att glömma allt som kallas vardag. De eliminerar det som kallas tvång och låter oss blicka närmare än någonsin förut i en hög av allvar. Vi låter orden bända upp sköldarna runt våra hjärtan, låter oss vara precis som vi är. Vi skrattar och jag inser att skrattet läker det mesta, det binder ihop oss. Ramlar sedan in i varandra. Låter tankar tala för sig själva och i vinglasen flyter världens finaste närhet. Lättdrucken, ren och välsmakande. Ibland behöver man bara polera livet med ord för att få fram den där skimrande glansen igen.


Skriv vad du har på hjärtat här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0