Nu har jag skärpt till mig. Jag har snörpt ihop säcken och kastat den åt fanders. Jag är lycklig, tror jag. Fast allt är ju relativt. Men i den relativitetsfasen jag befinner mig i, idag, så känns det bra. Det känns fint. Jag vet att nuet kommer slingra sig ut mellan fingrarna snart igen, men då får jag väl fånga det på nytt.