När orden stockar sig i fingrarna
Senast vi träffades var ett ögonblick i en hall. Om man inte räknar detta korta möte, så var den sista gången på en tillställning dit vi hade kommit var för sig med andra sällskap. Ville komma bort och förbi, men tvingades
existera i samma sammanhang. Jag minns att jag var rädd för att vi skulle stöta ihop, men när vi väl gjorde det så kändes det mer naturligt att mötas än att fly.
Vi kramades snabbt men hårt och hon bjöd mig på cider, lite på nåder. Vi samtalade i ett hörn av dansgolvet och för en kort stund blev luften öppen och sårbar och jag minns att jag tänkte att jag skulle ha älskat om vi alltid hade vågat vara sådana. Jag kände en sorgsenhet när kanalen stängdes till igen. När vi lyssnade på varandra var det någonting som kändes uppgivet, förståelse som inte längre fanns där efter händelser som gjort att allting slutat vara självklart.
Hon pratar snabbt och mycket och är inte alltid så bra på att höra efter om man är med, men det är en del av hennes energi, det är något man vänjer sig vid. Ibland har jag undrat vad hon har inuti som jagar henne så, men avundas ändå att kunna vara så utåtriktad. Minns inte allt vi pratade om, inte fullt ut, bara skärvor av ett samtal. Men jag minns strömningarna. Att hon sträckte sig mot mig vid något tillfälle av gammal vana för att stryka mig över håret. Att våra ögon möttes som hastigast när hon lät rörelsen stanna i luften. Det där korta blickmötet sa på ett sätt mer än alla de där orden jag inte minns.
Om någon av oss skulle försvinna nu, skulle det vara vårt sista möte. Den tanken ömmar fortfarande i mig, där hon satt sitt fingeravtryck.
existera i samma sammanhang. Jag minns att jag var rädd för att vi skulle stöta ihop, men när vi väl gjorde det så kändes det mer naturligt att mötas än att fly.
Vi kramades snabbt men hårt och hon bjöd mig på cider, lite på nåder. Vi samtalade i ett hörn av dansgolvet och för en kort stund blev luften öppen och sårbar och jag minns att jag tänkte att jag skulle ha älskat om vi alltid hade vågat vara sådana. Jag kände en sorgsenhet när kanalen stängdes till igen. När vi lyssnade på varandra var det någonting som kändes uppgivet, förståelse som inte längre fanns där efter händelser som gjort att allting slutat vara självklart.
Hon pratar snabbt och mycket och är inte alltid så bra på att höra efter om man är med, men det är en del av hennes energi, det är något man vänjer sig vid. Ibland har jag undrat vad hon har inuti som jagar henne så, men avundas ändå att kunna vara så utåtriktad. Minns inte allt vi pratade om, inte fullt ut, bara skärvor av ett samtal. Men jag minns strömningarna. Att hon sträckte sig mot mig vid något tillfälle av gammal vana för att stryka mig över håret. Att våra ögon möttes som hastigast när hon lät rörelsen stanna i luften. Det där korta blickmötet sa på ett sätt mer än alla de där orden jag inte minns.
Om någon av oss skulle försvinna nu, skulle det vara vårt sista möte. Den tanken ömmar fortfarande i mig, där hon satt sitt fingeravtryck.
