Det som inte sägs


Jag gick igenom gamla fotoalbum och mindes plötsligt den här dragkampen, där vi hade inslaget jag mot barnen. Det var jag som var den enda vuxna kring alla småttingar. Jag klev in med allvarlig blick och kämpade på så gott jag kunde. Så gjorde jag ett riktigt idiotryck men hjälpte dem åtminstone att vinna. 

 
Det där vinnande rycket tyckte hon var så fruktansvärt roligt att hon inte ens kunde se på när jag gjorde det, på riktigt var hon tvungen att vända bort huvudet. Hon klarade inte av att ta upp det en enda gång i efterhand utan att bryta ihop fullständigt av skratt. 

Jag minns hur bra det kändes när det sprack i hennes för övrigt hemliga, kontrollerade fasad, som jag ännu inte hade klarat av att bryta mig igenom. För jag anade vad som fanns där inuti när skrattet bubblade upp utan filter.

Misstro kan äta upp människor, döda. Men jag kan fortfarande höra skrattet som följt med mig genom årtiondena, bortom ilska, misstro, ord som blev hårdare och som slutligen ledde till en kompakt tystnad.
 
Så länge vi finns. Så länge det finns ord mellan raderna, hav, vin och texter så kommer jag att minnas hennes skratt, hennes bubblande, hejdlösa, levande glädje.

Krigen är en del av att leva. Överleva. Många hade man velat vara utan. Men om inget annat så lär dem oss åtminstone förstå vår egen kapacitet. Och ärren som blir kvar gör oss bara vackrare. De berättar en historia.

Postat av: Anonym

Visst skriver alla våra inre och yttre ärr vår historia! Man får hoppas att det inte blir ärr som skaver och gör ont.

Tänkte passa på att skriva grattis på namnsdagen!

Svar: Tack för gratulationen!!
Annelie Hansson

2014-04-21 @ 10:12:16

Skriv vad du har på hjärtat här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0