De har inte setts på flera månader. Så mycket vatten under broarna, så mycket smärta och rädsla som tacklats och vält omkull. Nu ses de vid havet, förväntansfullt och lite ängsligt. Allt känns som det bra brukade kännas förr, när hon ser hennes leende och vinkande hand. De faller i varandras armar och håller om varandra. Skrattar. Var tog all tid vägen? Varför väntade de så länge?

 

De gled ifrån varandra inne i förvirringen, gled ifrån varandra och strålar nu samman igen, som två planeter i varsin omlottsbana. Som om de inte stod ut med att vara i varandras sällskap med alla stormar inombords. De behövde få andrum.

 

De hoppar in i en hyrd bild och åker vidare mot staden. Munnarna har fått ur sig de första bubblande meningarna, de känner sig lite mer uppdaterade med varandra. De är ivriga att vara varandra till lags, de farliga ämnena och frågorna berörs inte. Men det är starka scener. Kvinnornas hjärtan slår hårt och vidöppet, sådant här har de alltid varit så mottagliga för. Så mycket ord ligger och pressar på inifrån men släpps inte fram direkt. De kikar på varandra under lugg, de besöker turistmål och ser ömsint på varandra genom folkmassan.

 

Det är när de båda tar samma steg framåt och möts i orden som hon känner att det sista faller på plats. Närheten har inte förändrats. Ändå är allt förändrat. Sedan dricker de vin halva natten och iakttar varandra stämningsfullt, tills de funnit symbios och vänskap återuppstått.

 

Tills jag inte var rädd längre.