Jag önskade att det fanns någonting som fortfarande var vackert. Och det finns något vackert i människor som varit igenom krig. Deras egna krig. Där benen slagits undan för dem. En gång. Två gånger. Kanske tre. Men ändå. Står de där. Med rak rygg och fast blick. En vilja och en kraft.

 

Jag vet inte vart jag är på väg. Men en sommarvind har fått fatt i mitt hår och rufsar runt, så jag låter den hållas. Tids nog faller väl allt på plats. Trots otåligheten. Trots sorgen. Trots de opassande skratten mitt i alltihop.