Så vi överlevde vår första minikris, det är vi båda överens om. Tur det för jag är mest van vid att folk jag varit kär i säger tack och adjö när något blir besvärligt. Eller påtalar hur fel jag är och har, så fort en yttrar minsta betänklighet. Då vill man ju helst inte yttra något alls. Så jag min vana trogen tänker länge och sparar på småsaker tills de briserar till något som blir så orimligt stort att det inte går att hålla tillbaka. Det är ju inte så sunt inte. Så jag tränar vidare på tvåsamhet och kommunikation.