Struktur
Genom alla svängar finns det lite utrymme för missförstånd och irritation, däremot mycket utrymme för vänlig kommunikation. Så vi klarar det ändå ganska fint, trots våra olikheter och vår tidigare oförmåga att vara lika rädda om varandra som känslan ändå säger oss att vi är. Orden kommer aldrig någonsin att göra verkligheten rättvisa, men egentligen är det väl precis så jag vill att det ska vara.
/ 0 Kommentarer
Att se det som hälften kvar eller halvvägs.
Gravidkrämpor på olämpliga ställen och hormoner i överflöd. Kall torsdag i mars. Långt kvar till sommaren, långt kvar till sömn, risigt med pengar efter en hel massa vab. Halsar ur treåringens D-vitaminflaska i ren deseperation.
Bahia Feliz, Gran Canaria
Med mina tår gräver jag i sanden. Låter sandkornen fästa sig på mina nybadade fötter, ja de letar sig faktiskt ända upp till knäna. Solen värmer min rygg och snart är den alldeles torr igen. Jag somnar till en stund där i värmen. Drömmer hastigt och ryckigt medan solen står som högst. Vaknar till och låter genast det blågröna vattnet skölja över min kropp. Jag önskar att solen ville lysa så här enkelt fler dagar.
Släng hit värme och ett hav
Jag är trött på internet och trött på text, trött på väntetider och saker som aldrig börjar. Trött på att känna mig trött på att vara trött. Kan inte ens skylla på mitt blodvärde för det visade sig vara perfekt. På fredag åker jag till Gran Canaria med min utökade familj, så jag försöker se ljuset i tunneln kan man säga.
Hej vecka 16
Känslostormarna ryms inte riktigt i min kropp och det här kvadratiska rummet saknar tillräcklig takhöjd för Graviditet 3.0, som längtar efter andrum. Igår var jag ändå min vana trogen och spenderade min kväll på Gaygalan på Cirkus.
Till sensommaren
KUB-test avklarat och jag fick en låg risk. Jag är nervöslugn och hoppfullpirrig. Samtliga av mina graviditeter har blivit till på första försöket och jag skäms nästan när jag ser alla som kämpar. I fertilitetslotteriet har jag haft mer tur än jag förtjänar.
Tidpunkter
Ibland frågar jag mig om mitt framtida jag skulle vara stolt över den jag är nu, om hon skulle tycka att jag fattar vettiga beslut. Oftast kommer jag då fram till att mitt framtida jag förhoppningsvis är lika förlåtande som mitt nutida jag, att hon resonerar som så att jag ändå gör så gott jag kan.
Jag var rädd att jag aldrig mer skulle brinna, aldrig mer bli uppslukad. Men känslor ramlade över mig och såklart helt olägligt. Livet blir så mycket vackrare om man tror på magi och stjärnstoft, på att saker och händelser står skrivna i stjärnorna. Så längre fram hoppas jag att vi är lite mer synkade, jag och stjärnorna. Viskar därför ett tyst hejdå, så länge. Till sådant som behöver vila, men inte glömmas.
På gott och ont
Kläderna, världen och vädret fel. Jag vill bara stänga in mig ensam med mina blommor. Har drivits till trötthet och ostadig puls. Kanske är det för lite D-vitamin i omlopp, för lite mjuka andetag i nacken, för lite mat och för mycket illamående. Hormonerna i mig stormar allt vildsintare, det påstås att de ska lugna ner sig en aning efter den här veckan. Jag och hormoner har aldrig varit en särskilt bra kombination.
Istället för att önska att allt bara kunde sluta kännas så jävla mycket hela tiden, försöker jag fokusera på att den trögflytande likgiltigheten är ännu outhärdligare. För visst är det för tillfället så att jag börjar gråta mitt i ett leende och kokar av ilska över småsaker, men jag är åtminstone vid liv. Jag känner åtminstone någonting istället för ingenting.
2014 är ett år jag gärna släpper
Jag som önskade mig ett nådens år. Det har inte alls varit så. Hur många nödår ska man orka med?
Kommande år ska jag tillåta mig att drömma om det där tredje barnet som ännu bara är någon centimeter, de nya arbetsuppgifterna som tar mig ett steg vidare, att få se mina barn bli äldre, om det där huset vid havet som troligtvis aldrig kommer att bli mer än en tanke.
Det är för sällan jag ramlar på de milda, kaosiga genierna som är de enda som på riktigt och utan förbehåll lyckats ta ett järngrepp runt mitt hjärta. Men jag fantiserar vidare om att få bli kallad fru en dag, att dansa och hångla i köket en tisdagsmorgon.
Så jag säger med glädje hejdå, 2014, du har varit det mest känslosamma år jag kan komma ihåg och samtidigt har jag fått insikter som jag inte vill vara utan.
Från förra helgens krasch
Genom samtal och händelser har jag sakta flutit framåt genom veckan och bearbetat märkliga, smärtsamma möten. En långsam våg drog ner mig under vattenytan och gjorde att jag tappade andan, men utmynnade i att känna tillit, vila och totalt lugn. Elva månader har försvunnit med känslor som räcker för ett halvt liv. Nu hämtar jag andan för att rocka de sista veckorna med förändringar som ger luft under vingarna.
Jag tänder ljus, badar, stänger av tv:n när det bullrar, landar i vänners kramar och uppmuntran, kokar en kopp te, kramar tonåringen när hon tillåter, lägger mig bredvid sonen när han sover och drar in hans sovdoft.
Västkustvindar
Där låg hon. Lugnt, tryggt, mäktigt och stilla. Som om det inte gått en enda dag sen sist. Som om det alltid varit det mest naturliga i världen att hon alltid ska finnas kvar där när jag kommer. Sådan är hon. Havet.
Sådant som en gång var
Nätter som slutar klockan fyra och ord som inte borde vara för mina öron. Tegelstenen välte mig för ett drygt år sedan och nu när jag är uppe på fötter igen, regnar det småsten.
Dunk. Dunk.
Men jag ser det och jag ska försöka ta mig igenom det. Andas och inte söndra, bara lugnt förstå och konstatera att delar av mitt liv och min person som jag hållt privat och skyddat, har blivit utlämnat till främlingar och dessutom förvrängt. Helt plötsligt låg de skaviga känslorna på bordet och jag kände mig avklädd utan chans att undkomma och paniken att fan, jag tänker inte låta nästa tegelsten trilla ner!
Jag önskar att det gick att olära sig saker. Avlära sig. Slippa ha kunskap om hur det kan se ut, hur andra människor har valt att behandla en. Sudda ut informationen helt och hållet och få fortsätta sitt liv osårad. För en viss sorts naivitet dör av hård behandling, så är det bara.
och vilja ha en till
Du ska väl inte försöka dig på ett regnbågsbarn till, bara för att möjligheten finns, tok? Sa alla med pekande fingrar. Efter stor eftertänksamhet ler jag nu med röda kinder och näsan lutad mot axeln. För beslutet är fattat och huruvida det blir något är upp till världsalltet.
-Hade ni sett deras leende när jag står vid dörröppningen, hade ni hört deras skratt som bjällror i en julkör, hade ni känt deras kärlek som kittlande fjärilsvingar mot kinden… så hade ni också gett er in i matchen en gång till, svarade jag.
Tove Jansson
Skiftande
Vinter. Jag är inte där än. Även om den luft och färgerna, som omöjligt går att ta miste på, möter mig då jag stiger ut tidigt på morgonen.
Platsen där två årstider möts, den har alltid varit min sämsta. Jag är en sådan som vill stanna. En sådan som dröjer sig kvar.
Jag står fortfarande upp
Som från en dag till en annan tog vintern över och värmen som omgett kroppen är utbytt till kalla vindar. Jag faller när som helst. Det är en storm jag lärt känna under åren. Kan hennes vrede, hennes varje rörelse. Jag vet vad hon lämnar efter sig; en skrothög innanför bröstet.
15 år senare
Idag fyller min bästa vän 40 år. Det var i november för 15 år sedan som vi träffades för första gången och ungefär 10 år sedan vi påbörjade den resa som format vår vänskap. Hon är mig så nära och min sons gudmor. Det är inte alltid lätt och smärtfritt mellan oss, vår relation har väl av och till kunnat sammanfattas som mild livskris. Men hon finns där för mig dygnet runt och jag finns här för henne. Totalt olika, men med en ocean av egenheter och egenskaper så kompletterar vi varandra. Det får vara så, nu är vi trygga. Det är något i vårt sätt att passa ihop som får mig att inse att ingen av oss skulle vara riktigt rätt utan den andre. Grattis på födelsedagen!
2004 och 2014
Tonårsdottern
Jag bestämde att vi borde åka hemifrån, se något annat. Så till dottern och mig har jag köpt ett dygn med höstfärger, som målade på en duk.
Vi är hemma igen
Det är just när man har som minst att luta sig på i vardagslivet, som man behöver en resa med vänner. God mat och dryck i kombination med upplevelser. Det var värme och klokhet, tillåtelse och befriande skratt. Sådant man bara drömmer om, som att få ligga kvar och dra sig i en hotellsäng, hänga på en uteservering i sensommarvärme, göra Amsterdams gayscen om nätterna, känna doften av kryddor och kärlek. Att få dra upp fötterna under sig i en soffa och känna sig totalt avslappnad inombords. Skratt och samtal som inte tar slut.
Vi är hemma igen efter fyra dagar i Amsterdam och hösten sipprar in genom mina fönster. Jag dricker semesterns sista vin och allt är en blandning av styrka och det sköra.
Jag borde fanimej få nobelpriset i att hålla masken!
Det här inlägget är skrivet för två dygn sedan och är liksom det förra tidsinställt, eftersom innehållet har varit tvunget att hållas hemligt. När ni läser det här kommer mitt röda varma redan att slå i en annan del av Europa. Höstdrömmar om utomlands och det är lite pirrigt när livet, överraskningar och årstiden hänger i luften. I somras blev det så tydligt. Klart att jag ska åka till Amsterdam med sonens gudmor a.k.a min finvän, samt andra tokar, för miljöombyte, höstsol, drinkar på gaybarer, skaldjur och kanske ett kulturbesök i Anne Franks hus. Så tidigt, tidigt imorse gömde jag mig i en trappuppgång för att kidnappa den blivande 40-åringen! Semester och barnpassning är ordnat i största hemlighet sedan länge.
Ännu vet jag inte hur hon kommer att reagera, men det kommer att bli ett äventyr. Vi får se vad dagarna kommer att fyllas med och hur vi kommer att flaxa runt. Det löser sig och skulle det gå helt wackalacka så får vi väl hoppa på ett tåg och rymma mitt i natten. Men planen är att vi i fyra dygn ska samla på oss minnen och energi. Så jag tackar mina fötter för att de går dit själen tar mig. Vinkar hejdå till dåtiden, kikar in i framtiden och försöker stanna i nuet.
