Jag är mycket bättre på att observera nu och jag kommer verkligen någonstans med djupandning istället för att gå igång på trivialiteter. Jag accepterar att jag har ett missbruksbeteende. Skillnaden är att jag inte är uppstoppad av knark utan av känslor. Självrannsakan är aldrig roligt men nyttigt. Det som uppdagades var än en gång rädsla. Så nu utgår jag från det i stället för att förneka min klängighet, mitt liv som mänsklig sugkopp. Det skulle kunna bli ännu bättre än vad det redan är. Så där lugnt. Jag måste bara våga sväva lite.

Nya perspektiv infinner sig och jag noterar dem med kärlek. Deal with it. Det är så det går. Och nu är det lugnt.