Jag lyssnar noga längs skenorna i tunneln, men jag hör inga tåg. Inga konflikter finns i sikte. Kan det vara så att jag möjligen mognat? Eller har hon?

Stötte på följande citat:

"Bli inte för optimistisk. Ljuset i tunneln kan visa sig vara ett tåg".

Hade velat skriva något klokt här. Men kommer inte på något. Så jag får väl nöja mig med nåt korkat.

Som att så här ser jag alltid ut när jag vaknar på morgonen...

eller så här...

- Vad är inte en kompromiss här i livet?
- Kärleken.
(Mer teatercitat åt folket!)

Välförtjänt myskväll med mig själv och sorglig sorglig film. Bra; så fick jag ur mig gråten som skockat sig. Jag kommer ihåg varenda detalj, utom när beslutet fattades. Jag kunde välja nej och jag kunde välja ja. Nätterna blir sannerligen kallare, men jag ångrar mig inte. Nu ska jag dricka rött te med jordgubbs och champagnesmak. Och skåla för att min blivande fru fortfarande har chansen att hitta mig. När kommer du? Jag tycker att det börjar bli dags nu.

Livet är en pinne, min alldeles egna pinne. Ibland är den lite obekväm, full av kvistar och lite för kort att sitta på. Men då kan man ändå njuta av utsikten. Ibland ramlar jag av, eller råkar såga av den. Yr upptäcker jag att jag sitter på marken med pinnen i handen. Värst är när jag inte ens kan hitta den. Då tittar jag upp och den sitter där, nöjd och glad där den alltid varit. Högt upp. Fulingen.

Varje stund på min pinne är precis som det är tänkt att vara. Oavsett vad jag tycker om det.

Jag har köpt en tröja. Den är så fin i sig, och jag blir fin i den.

Så konstigt att man kan vara stor och stark och flytta berg, och samtidigt vara den där lilla tussen som vill gömma sig under sängen och aldrig komma ut. Det finns minst hundra sätt att leva på, för de som vågar leva. Det går att vara jättelycklig och ledsen samtidigt. Simultankapacitet. Mitt liv går bra just nu. Önskar att Hennes också gjorde det. Fast jag kan ju inte leva åt henne. Om jag kunde, så skulle hon få vara så här glad. Jag ska tillverka en sån här gladbubbla och sätta på hennes huvud.

Och sen Hon. Vi har fått en närvaro fylld av de ting, för vilka inga ord finns. Den känns stark och lätt. Kraften jag ger och den kraft jag får tar snabbt död på alla tvivel som annars brukar leta sig in. Jag är en smula överrumplad av kommunikationen, den är på en nivå jag inte upplevt på mycket länge. Kan jag ens beskriva det?

Det känns bra att vara jag. Vilken tur.

Som att snacka med en vägg. Vad är det för fel undrar mitt stilla sinne. People like that DO grow on trees. Kan somliga inte ens uttrycka sig? Elitisten i mig blir apoplektisk. Men jag får skylla mig själv, för jag låter bli att ta itu med det, inte ens när möjligheten serveras framför näsan. Jag är så jävla dum ibland.

Men det var kul att få använda ordet apoplektisk igen.

Jag hungrar efter tropiska färger i mitt liv. Jag djupandas och då blomstrar jag, det blir så jäkla bra när jag låter bli att loda efter rädslor. Jag har två mantran nu. Det är våga och släpp loss. Båda är förjävliga att jobba med, för ingetdera är bekvämt eller tryggt. Att knyta an på nytt utan bitterhet är på liv och död, men med öppna armar. Och det är skitsvårt att låta bli att le. Äntligen är det sol och isarna smälter!

Idag när jag släppte in mina två odjur fick jag celebert besök av en liten kattunge som kikade på mig med nyfikna ögon. Mer än så orkar jag inte skriva nu. Det är väldigt goda nyheter, för det innebär att jag inte går och bär på en massa skit inombords som måste ut så fort jag vaknar. Fan, jag skriver ju om kattungar!

Nu: somna om! Jag har långledigt. Om någon nu missat det...

Idag åt jag lunch med en del av mitt hjärta, hon som inte bor så långt bort. Jag är ganska bra på att babbla om allt som inte innefattar det förflutna. Jag tror att jag försöker göra starten mjuk. Jag kan göra det, för sen sitter jag där och känner och vet att hon ändå ser rakt in i mig. Uppfattar allt. Det finns ingenting jag kan göra eller säga för att undvika att svara ärligt på hennes frågor. Hon märker minsta nyans eller förändring i min röst, hon lyssnar till allt jag säger men framförallt till vad jag inte säger. Det finns ingen chans att väja undan. Och jag förstår att hon förstår.

Fokus återupprättat, musik är min räddning. Christel, Dixie Chicks och Jewel är vänner i galenskapen. Det känns som en skön tröst. Att man alltid kan bli galen. Jag har nog aldrig riktigt varit vid mina sinnes fulla bruk. Varför låtsas då? Jag slutar upp med det, nu på direkten. Jewel är mitt vittne.

Bring me that horizon.

Jag är sur. Man ska inte samtala med folk under sin nivå. Jag är sannerligen inte skapt för att stå ut med några tröstpris.

Sinnesro av att städa.

Jag har blivit utmanad att berätta sju sanningar om mig själv:

1. Som fattig student plankade jag på tunnelbanan och åkte fast. Ringde SL:s kundtjänst och frågade om jag fick delbetala. Snyftandes ljög jag friskt om att jag nyss fött tvillingar och det var så dyrt med blöjor. De avskrev hela bötern.

2. Folk brukar tycka att jag är förbannat envis, but they ain´t seen nothing of me yet.

3. Jag föddes med missbildad tungsträng, som gjorde att jag inte kunde sträcka ut tungan utanför munnen förrän jag opererades vid 16 års ålder. Det säger även vid vilken ålder jag ansåg det som ett problem att inte kunna kyssas ordentligt...

4. Jag tycker att kvinnliga bröst är det finaste som finns och kan inte stirra mig nog på dem. Finns det dessutom en urringning så har jag mycket svårt för att se personen i ögonen.

5. Jag borde förmodligen ansluta mig till anonyma internetmissbrukare, eftersom jag hänger framför datorn sjukligt många timmar per dag och tycker att ett dygn utan den är lika med en evighet.

6. Jag har en faslig fobi för att andra ska höra när jag kissar. "Nummer två" ska vi inte ens benämna vid dess riktiga namn!

7. Jag har i flera år haft en hemlig önskan att lära mig dansa Riverdance. Jag vet var det finns en sån kurs. Men det kommer troligtvis aldrig ske eftersom jag har självinsikt kring min rörelseförmåga.

Jag utmanar:
Johanna
Helene
Teresa
Sara D
Alexandra
Vicktoria
Per (Fast han har inte bloggat sen i februari)

Regler:
Länka till din utmanare
Berätta 7 sanningar om dig själv
Utmana 7 bloggare
Lämna meddelande till dem du utmanat

Den här risken med att leva ensam räds jag inte. Jag är rädd för många andra saker. Men ensamhet; det klarar jag. Så jag har släppt resväskorna och håller på att lämna ryggsäcken som jag glömt att jag bar på.

Nu är tid för mod.

Vi pratade med varandra i tre minuter.

Sen sov jag gott i tre dagar.

Handlade färdigmat till lunch och tog oss varsitt glas vin. Sen pratade vi allvar och jag blev helt utmattad. Lade mig på sängen och somnade innan det var dags för musikal, Sound of music på Göta Lejon. Den är väldigt lik filmen.

Imorgon vardagsbestyr, skoldag, skjutsning till aktiviteter, nya tag. Men först sovdags igen, inatt med armarna kring barnet.

Jag vill alltid hångla i mina drömmar - god damn it!

En ros till mig.
Som stretar på i motvind.
Som vågar utsätta mig för risken.
Som orkar stå kvar fast några säger att jag inte borde.

Att härbärgera. Acceptera. Lära sig leva med.
Istället för att kämpa, stånga och försöka förändra.

Inte så väldigt mycket jag, va?!

kysser livet

god morgon

när jag vaknar
tillit
tillförsikt