Hon verkar gilla mig på riktigt. Jag ska ha tilltro till det. Jag ska göra det som alla andra människor verkar klara, jag ska pröva något nytt och tryggt i lagomlandet. Märkligt ändå, jag som inte tror på förändringar. Men det spelar ingen roll nu. Inte längre. Förtjusning. Kär. Lek. Ska inte hållas tillbaka.

OCH NU FÅR JAG GIFTA MIG HUR JAG VILL! Moderaterna beslutade tidigare idag att säga ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning! Hurra!!! Äntligen gör de något vettigt av sitt ledarskap.

Jag har lagt upp en plan. En överlevnadsstrategi. Sökandet efter annat än ändlösa upprepningar. Sätter mig själv i säkert förvar undan omvärldens hänsynslösa trampande.

Önskar jag kunde vara lite mer grundad i tillit. Låta det som händer hända. Inte streta emot. Inte hindra mig själv. Finns något jag skulle vilja säga henne, men vet ännu inte vad det är. Om jag visste vad det var, skulle jag våga berätta det då?

Jobbar nattetid nästan hela veckan. Slängde nyss en frukt åt en (manlig) kollega och fick höra att jag "kastar som en tjej". Men herregud! Jag ÄR väl en tjej? Å vad fan har det med saken att göra?! Jag kastar som det mig behagar!

...Och när jag behövde det mest så fick jag det jag behövde. Bekräftelse på att det jag strävar efter att vara som människa är sant. Att jag genom att finnas är bra. Jag tar ansvar för mina handlingar och vågar det jag måste våga. Jag lever mitt liv bäst jag kan, verkligen. I denna motstridighet. Försöker njuta av delmålen jag uppnår. Mina flöden börjar komma tillbaka. En ocean full av oskrivna möjligheter. Kvinnor är jävligt fina. Och jag är en av dem.

Hjärnan var definitivt bortkopplad i lördags och kroppen gjorde spontant. Jag menade allt jag gjorde i ögonblicket. Det kallas flow. Det är dit jag ska varje gång. Befria mig, tänkte jag. Det gjorde hon.

"Ja, hem ska vi iallafall inte." Tänkte jag för mig själv.

Men hem kom vi. Så vaknade vi nära, hon och jag. Ovant. Det finns hopp. Det finns framtid. Hon finns.

Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik. Att släppa taget skulle innebära att släppa dina ögon, din hand, dina läppar och den där rynkan som jag älskar. Att släppa betyder att lämna närheten för gott. Det är att gå emot allt som är sant. Ord kan inte förklara det här. Ordet kärlek rymmer för lite. Det ordet betyder allt, men räcker ändå inte till för de känslor som finns. De här väggarna rasar och jag undrar vad som händer. Du har dina moln. Men låter mig inte flyga högt nog för att skingra dom. Kvar har jag bara mina ord. Som inte längre når fram.

Sen jag vaknade idag har jag varit totalt nollställd. Låg i sängen en lång stund och försökte finna vad som var fel när inte de vanliga känslostormarna ramlade över mig. Inga känslor. Ingen närhet. Ingenting. Jag antar att det är mitt gamla hederliga försvar som slagit till med full styrka. Det jag är just idag har jag varit förut. Rädd. Vissa saker ändras inte, de blir värre. Jag känner så väl igen mig. Bara andra dejten, men det var så mycket lättare att hantera att tro att hon inte skulle vilja se mig mer än en gång.

Efter mitt morgonutbrott och efterföljande tre timmars sömn är jag åter människa. Jag ska jobba på att vara trevlig resten av dagen. Jag har saker att se fram emot, nämligen följande resor:

* Dejt ikväll
* Kortutflykt till Göteborg där jag ska vara bland vänner

* Nyårsresa till Sälen med dottern

* Kambodja i februari med bästa vännen

Jag glädjs åt att ha råd med det, att för första gången i mitt liv kunna betala resor rakt av utan kredit. Så det är inte synd om mig bara för att andra saker i mitt liv havererat. Jag har bara ett jävla humör när jag väl släpper fram det. Jag har en förmåga att samla på mig små irritationsmoment och släppa dom bombvis. På mig själv och andra.

Powerwalkat en timme och sen kunde man finna mig på en sten ute i skogen. Det var jag, en filt, en räv (!), friska höstvindar, SOLSKEN och ett skrivblock med tillhörande penna. Ibland är jag så pretentiös att jag skrattar åt mig själv. Men mysigt var det.

Tiden läker inga sår. Tid kan möjligen hjälpa en att distansera problemen från sig själv. Det enda som hjälper för att läka sår är att prata om problemen, eller att åtminstone formulera dem för sig själv. I brist på valmöjlighet så jobbar jag på det sistnämnda.

Jag tappar fortfarande andan när jag ser henne. Vart försvann marken nu då? Den som gjorde att jag kunde stå nyss. Åtrå är en känsla som kan jämna berg med marken. Fan också. Ruttna kvällar gör sig aningen bättre med rödvin, så skål.

Det enda som är konsekvent i mig är sökandet efter sanning. Den sanning hon bär innerst i hjärtat. För antingen ljuger hon för mig eller för sig själv. Jag vet inte vilket som är värst.

Är inne och jobbar extra idag. Fasligt morgontrött satte jag mig i bilen, diggade till radion och kom fram till arbetet i Solna i god tid. Det var både bra och dåligt. Bra, för att jag inte behövde stressa. Dåligt, eftersom jag skulle jobba i Huddinge. Bara att vända och köra till andra sidan stan.

Var uppe tidigt och städade och nu har jag precis fått lägenheten omvärderad. Det tog bort mina topplån och mer därtill. Jag har även efter ett par turer a´la jobba häcken av mig i Norge, betalt merparten av mina skulder i mitt eget lilla lyxfällan. Igår kom dessutom mina föräldrar med ett förslag som skulle innebära lycka av stora mått, men det är så många osäkra detaljer att jag inte vågar nämna det än. Även om en människa fattas mig, så är jag på det stora hela en lyckligt lottad kvinna. Och fastän vissa inte fattar det, så är jag jävligt omtänksam också.

Jag har sovit väldigt gott i två nätter nu. Ovanligt. Jag är förtjust. Inatt drömde jag att jag var gravid. Kanske klockan börjar bli kvart i barn?

Många som lever i äktenskap tror att de till vilket pris som helst måste hålla fast vid "leva lyckliga i alla sina dagar". Även om priset av det löftet slutar i en olycklig vardag. Fina vännen Helene och jag hade ett samtal nyligen, där hon la fram en bra strategi. Vi kom överens om att den dag vi gifter oss (inte med varandra, observera) så ska vi avge löftet "att vara dig trogen tills livet skiljer oss åt". Inte döden. För vem vet vad ödet bär med sig? Jag avger bara löften jag kan hålla. Jag vet att jag kan älska människor livet ut. Men ibland är livslång kärlek inte nog för att få en relation att fungera.

Jag har fått tre råd av en klok människa. Tre råd som jag har bestämt mig att följa:

1. Älska
2. Älska
3. Älska

Älska de som vill känna din värme. Rör vid de du kan nå ut till. Låt de andra gå! Om man följer hennes råd kanske man kan stå här. Den absolut sista hösten och utan ett spår av tvekan sjunga med oförtruten styrka.

...and I´ve got a date :-) Nästa torsdag. Försöka äta middag på restaurang utan att spilla och sen dricka vin i bar utan att bli full. Nu har jag alltså en vecka på mig att kamma till mig.

Har kastat ut en rolig krok på sajten qx. Man kan inte få mer än ett nej och ska man satsa ska man satsa högt. Jag bjöd ut en lesbisk fotomodell på dejt. Och jag hoppas vid gud att hon motbevisar mina fördomar om yrket ifråga. Ointelligens är så fruktansvärt avtändande. Kanske kommer hon att tycka att jag är fin, eller att jag åtminstone duger? Det räcker inte för livet, men kanske för att veckan ska kännas okej? Förväntningar, vem - jag?! Normala människor kanske väljer att avvakta då allt hänger i luften men jag gör motsatsen. Är det nu det är dags att satsa, chansa?! Ja det tror jag. Ingen gillar fegisar, eller hur?!   

· You've been telling stories in a restaurant and made someone at another table throw up.

· Your bladder can expand to the size of a Mack Truck's Radiator Sump.

· When checking the level of a patient's orientation you aren't sure of the answer.

· You find yourself checking out other customers veins in grocery waiting lines.

· You avoid unhealthy looking shoppers in the mall for fear that they will drop near you and you'll have to do cpr on your day off.

· You have had a patient look you straight in the eye and say "I have no idea how that got stuck in there".

· You have ever had to leave a patient's room before you begin to laugh uncontrollably.

· You have restrained someone and it was not a sexual experience.

· You have seen more vaginas/penises than any prostitute.

· You disbelieve 90% of what you are told and 75% of what you see.

Drömde om dig när jag sov. Inte du från förr, utan dig i framtiden. Du nya. Du som jag ska möta. Det var varmt och mjukt och precis som det ska vara. Nära, intimt och jag var lycklig. Vaknade av drömfniss, härligt som omväxling till alla snurrdrömmar. En ny trend får man hoppas och drömmen följer mig i vaket tillstånd. Det finns framtid. Plockar upp mig själv, borstar av mig, sträcker på ryggen, tar ett djupt andetag, och traskar vidare.

Alla tycker att jag borde dejta.

Vikten av att ställa rätt frågor till sig själv. Frågor som bevarar fokus, inte ALLA frågor i hela universum. Jag har fått rätt på en viktig punkt. Skönt som fan. Sanningen svider. Men det är iallafall skönt att veta sanningen och inte vara den som lever med skygglappar. Måste vara jobbigt att komma ihåg vad man har ljugit om och till vem.

Det här är väl att bryta mot tabu - men jag har aldrig gråtit så här mycket i hela mitt liv. Det är som att träna upp förtvinade muskler. Det gör ont utav bara helvete. Kärlek är vibrations in the brain. Bara ren kemi. Jag intalar mig själv att det måste vara så. Att det kommer gå över. Jag ska göra mitt bästa för att knyta åt alla trådändar så att jag slipper göra om det här i all evighet. Idag fick jag höra att jag är bättre än jag ens kan ana. Jag ska inte försöka ana. Men jag känner det. Vad jag är. Jag är så länge jag är, sedan är jag inte mer. Sen är jag något annat.

Städ-rekord idag: 17 minuter.