Framtid
Något som faktiskt oroar mig är att jag kanske aldrig blir lika lycklig igen. De där åren av fullständighet, kommer det någonsin att bli lika bra? Kan det vara så att jag har förändrats så mycket att jag inte längre skulle tillåta mig att försjunka i denna lyckosörja? Jag är inte lika naiv längre, jag kanske skulle genomskåda lyckoväven och cyniskt väsa till mig själv "det kommer aldrig att hålla" "hon kommer att ledsna" "katten dör snart" eller "du kommer ändå snart att bli sjuk". Och därför kommer jag kanske inte att bli så lycklig igen.
Eller.
Så har jag ett otroligt hjärta. Det älskar och älskar och älskar och kanske har det inte förstenats helt. Det kanske öppnar sig för någon och låter mig landa mjukt.
Eller.
Så har jag ett otroligt hjärta. Det älskar och älskar och älskar och kanske har det inte förstenats helt. Det kanske öppnar sig för någon och låter mig landa mjukt.
Dagens låt: Baby be brave ~ The Corrs
/ 2 Kommentarer
Livet som det är
Hur var det någon sa? Ta ansvar för ditt liv! Så istället för att sitta här och gnälla över att jag uttråkad och frustrerad, väljer jag nu att lägga mig ner och gnälla över att jag är uttråkad och frustrerad. Våga vägra lägga locket på!
Ute på mental flygtur idag. Intressanta meddelanden från mitt undermedvetna. Det börjar kännas mer och mer som att jag vill ha mer av... allt? Sugen. Hungrig. Var hittar jag någon med samma intensitet? Glöd? Vilja? Någon som vet att hon alltid är fri. Men vill ändå. Hur definierar man världar så att andra kan känna igen dem? De världar som ens själv reser till. Jag vill drömma tillsammans.
Ute på mental flygtur idag. Intressanta meddelanden från mitt undermedvetna. Det börjar kännas mer och mer som att jag vill ha mer av... allt? Sugen. Hungrig. Var hittar jag någon med samma intensitet? Glöd? Vilja? Någon som vet att hon alltid är fri. Men vill ändå. Hur definierar man världar så att andra kan känna igen dem? De världar som ens själv reser till. Jag vill drömma tillsammans.
Dagens låt: Real girl ~ Mutya Buena
Fortfarande fredag
Facebook. Nu måste man orka lära sig vad ens vänner heter i efternamn också. Gnäll gnäll. Delad inför offentligheten där, helt plötsligt flashas hela min bekantskapskrets, alla grupper och allt jag gör. Klasskompisarna från lågstadiet får veta att jag är gay (bra) och vissa puckon kan se att jag bor i Älvsjö (mindre bra).
Jag har fikat med två vänner idag. Umgänge med raringar gör mig frisk och fin. Jag gillar att träffa människor som kommunicerar. Människor som tänker (naturligt samband, eftersom det första förutsätter det senare). Vi tre pratade om kärlek. Min vän har varit tillsammans med sin partner i många år men hävdar ändå att det fortfarande pirrar i magen när de ses. Som representant för de bittra säger jag att det förmodligen bara är gaser.
Där är där man inte är.
Fast idag hade jag velat vara där.
Jag har fikat med två vänner idag. Umgänge med raringar gör mig frisk och fin. Jag gillar att träffa människor som kommunicerar. Människor som tänker (naturligt samband, eftersom det första förutsätter det senare). Vi tre pratade om kärlek. Min vän har varit tillsammans med sin partner i många år men hävdar ändå att det fortfarande pirrar i magen när de ses. Som representant för de bittra säger jag att det förmodligen bara är gaser.
Där är där man inte är.
Fast idag hade jag velat vara där.
Fredag
Jag ska ta hand om mig själv den närmsta tiden. En klok vän sa att man får göra det. Att det är tillåtet. Det är så många människor som plågar varandra med misstro. Jag tänker inte bli likadan.
Inatt när jag sov så drömde jag att hon släppte sin förbannade stolthet och istället motbevisade mina rädslor. Att hon insåg att det krävs två viljor för att bära en vänskap. Att hon är större än det som gör ont. Sen vaknade jag och kom på att det inte är hon som gör sådana saker. Det var ju alltid jag.
Läser mina egna inlägg och frustreras av att det ser ut som att jag är fullständigt fast i det som varit. Det är inte helt sant. Men det är lätt att skriva om det.
Inatt när jag sov så drömde jag att hon släppte sin förbannade stolthet och istället motbevisade mina rädslor. Att hon insåg att det krävs två viljor för att bära en vänskap. Att hon är större än det som gör ont. Sen vaknade jag och kom på att det inte är hon som gör sådana saker. Det var ju alltid jag.
Läser mina egna inlägg och frustreras av att det ser ut som att jag är fullständigt fast i det som varit. Det är inte helt sant. Men det är lätt att skriva om det.
Saknad
Jag saknar att prata med dig, att höra om din dag. Jag saknar ditt skratt, att få meddelanden från dig och att skriva om kärlek tillbaka. Jag saknar dina ögon, dina rynkor, doften av ditt hår och hur dina läppar smakar. En stillsam saknad över vad som gått förlorat, för även om livet var svårt ibland så innehöll det så mycket mer magi.
Det är med vemod jag öppnar mina gröna ögon och inte längre finner henne vid min sida, verkligheten slår mig i magen. Befinner mig i en gråzon och det ekar inom mig, så tom är jag. Tidigare idag har jag suttit i skogen och förundrats över det ogripbara. Jag är inte den som letar efter enklaste vägen ut, som hon. Men ändå. Hur kunde hon låta en sanning så stark glida henne ur händerna? Så intensiv, så total, som om den var det enda som fanns. Finns. Kommer att vara. Fastän det är över.
Du fattade ditt beslut så jag tvingades fatta mitt. Ditt svåra. Min smärta. Dina sidor. Mina sidor. Vi har delat stunder för vilka inga ord finns, saker som vi aldrig delat med någon annan. Men jag tänker inte bli ignorerad och bortcensurerad av dig igen.
Men blommorna var iallafall fina
Min kropp tyckte att det var en bra idé att svimma bland en massa okända människor idag. Lite vardagsspänning där! Så jag gav mig själv blommor senare. Passande nog blir jag glad av gladiolus!
Jag är sårbar på ett sätt som jag inte varit tidigare. Jag höll mig till sanningen men blev ändå utvisad. Jag är ledsen, för det här var inte vad jag ville.
Jag har ingen säker stig längre. Inga säkra drag. Kanske att vi någon gång möts igen, hon och jag. Då kanske vi vågar prata om det där som gör så jävla ont att jag nästan dör. Irrvägar. Ibland går man vilse, fattar ett felaktigt beslut och plötsligt blir den breda vägen en liten smal stig som ser ut att leda till ett stup. Aldrig vet vi var vi är på väg, vart vi vill eller var vi hamnar. Ska vi till varje pris fortsätta längs den gamla rutten, eller ska vi skriva vår egen karta eftersom våra irrfärder fortsätter? Jag finner inte fler ord för det. Stum över att livet får vara så här orättvist. En Gud som ser men inget gör, kan han finnas till? Ingenting, är.
Jag är sårbar på ett sätt som jag inte varit tidigare. Jag höll mig till sanningen men blev ändå utvisad. Jag är ledsen, för det här var inte vad jag ville.
Jag har ingen säker stig längre. Inga säkra drag. Kanske att vi någon gång möts igen, hon och jag. Då kanske vi vågar prata om det där som gör så jävla ont att jag nästan dör. Irrvägar. Ibland går man vilse, fattar ett felaktigt beslut och plötsligt blir den breda vägen en liten smal stig som ser ut att leda till ett stup. Aldrig vet vi var vi är på väg, vart vi vill eller var vi hamnar. Ska vi till varje pris fortsätta längs den gamla rutten, eller ska vi skriva vår egen karta eftersom våra irrfärder fortsätter? Jag finner inte fler ord för det. Stum över att livet får vara så här orättvist. En Gud som ser men inget gör, kan han finnas till? Ingenting, är.
Dagens låt från mig till mig: Goodbye Alice in Wonderland ~ Jewel
26 september
Händelserik morgon. Först en jävla smäll, sen dammsugning. Grannarna måste avundas mig mitt händelserika liv. Nu ska jag promenera i skogen och försöka låta bli att tänka. Ett år skulle det ha varit idag. Jag biter ihop. Snart lossnar väl käken.
Dagens låt: Am I the only one ~ Dixie Chicks
Kvällstankar
Jag känner mig trött och sjuk och 100 år. Det känslomässiga är en jävla härva. Man vet ju aldrig nåt om man inte får se folk i ögonen. Men jag kommer att klara förändringen. Igen. Jag klarar det mesta.
Igår hemkommen från arbete i Norge. Utarbetad. Trött. Extremt känslig. Jag känner mycket. Känner igenom. Längtar efter meningsfullhet och inre lugn. Hur gör man om ens vardagsverklighet är för otillfredsställande för att man ska känna sig levande? Jag önskar att fler insåg att man inte får leva om sitt liv. Det är ju det som är själva dilemmat. Att man får leva med de misstag man gör, och att ens liv är summan av den lycka och olycka man skapar för sig själv och andra.
Dagens låt: Got to stop ~ Sophie Zelmani
Igår hemkommen från arbete i Norge. Utarbetad. Trött. Extremt känslig. Jag känner mycket. Känner igenom. Längtar efter meningsfullhet och inre lugn. Hur gör man om ens vardagsverklighet är för otillfredsställande för att man ska känna sig levande? Jag önskar att fler insåg att man inte får leva om sitt liv. Det är ju det som är själva dilemmat. Att man får leva med de misstag man gör, och att ens liv är summan av den lycka och olycka man skapar för sig själv och andra.
Allt eller inget. Jag vill ha allt. Men hennes ignorans, den är jag verkligen färdig med.
Dagens låt: Got to stop ~ Sophie Zelmani
Vemod
När får sömnlösa nätter någon mening? Imorgon har det gått ett år. Hur kommer det att kännas? Ett år var gränsen jag hade satt i tystnad. Då skulle rädslan dämpas. Nu har jag gett upp. Ja, livet är lite lättare när man inte ständigt måste bita ihop. Men nej, jag mår inte bra. Det svåra är att börja tro på sig själv igen. Mitt hjärta revs upp i längtan till det starka upplevt ouppnådda.
