Jag känner mig trött och sjuk och 100 år. Det känslomässiga är en jävla härva. Man vet ju aldrig nåt om man inte får se folk i ögonen. Men jag kommer att klara förändringen. Igen. Jag klarar det mesta.

Igår hemkommen från arbete i Norge. Utarbetad. Trött. Extremt känslig. Jag känner mycket. Känner igenom. Längtar efter meningsfullhet och inre lugn. Hur gör man om ens vardagsverklighet är för otillfredsställande för att man ska känna sig levande? Jag önskar att fler insåg att man inte får leva om sitt liv. Det är ju det som är själva dilemmat. Att man får leva med de misstag man gör, och att ens liv är summan av den lycka och olycka man skapar för sig själv och andra.

Allt eller inget. Jag vill ha allt. Men hennes ignorans, den är jag verkligen färdig med.