De känner sig fram. Försiktigt, utan inre eller yttre krav. De möts mentalt och hon tänker att det är bra. Tänker att hon vill ha henne här. Nära, så nära det bara går. Rädslorna gör sig påminda ibland, för hon har inget skydd mot den här kvinnan. Vill inte behöva ha något. Hon känner sig mer fri tillsammans med henne, än utan. Det är en märklig känsla. Mäktig.

När man googlar mitt namn så får man upp en sverigedemokrat i Eskilstuna. Det var inte kul.

Har just kommit hem från en rolig födelsedagsfest med många människor och apgod knytkalasmat! Jag tog med min chokladfontän för invigning och den var vacker i tio minuter innan motorn la av. Jag har haft en underbar kväll med den här personen som sitter intill mig. Puck är klok som fan och jag hoppas att hon står ut med mig till döddagar!

För er som har TV400 och är hemma klockan 22.00 ikväll. Se Vanilla Sky. Titeln är lika fantastisk som filmen. Dessutom innehåller den musik att dö för.

Ibland funderar jag på om jag skulle kunna ha tid med en hund, för de har så mycket kärlek att ge. Och det är ju trevligt för en person med bekräftelsebehov.

Hade jag haft tid, hade jag haft en sån här:

Dagens inköp: Alla hälsokostaffärens preparat mot pms. Man fick blanda.
Ett och ett har de hjälpt föga.

Uppdatering 10 timmar senare: Placebo eller ej, det känns iallafall mindre dåligt.

Man måste alltid vara medveten om när en ny dörr öppnas i livet och man måste välja om man skall gå igenom den eller låta bli. Hur kan man vara säker på att man inte redan har det man söker?

Där finns du.
Och jag som inte kan nå dig.

I dag känner jag mig som en tung, dyngsur yllefilt. Sitter på jobbet med skyddsvästen inopererad i benmärgen och ett leende någonstans där jag sett på TV att det ska vara. Där det är jävligt trovärdigt att leenden är. Nästan som på riktigt.

Längtar ut. Det händer grejer därute, har jag förstått.

Jag funderar lite på vem jag vill vara. Jag vill vara den kvinna som mitt i kaos, stress och jävelskap kommer till den man gillar, med en vacker färg som påstås vara hennes.

Världen är vacker och jag skulle vilja göra den ännu vackrare.
Ska ha gjort det innan den här dagen är slut.

En stämma viskar i mitt öra, om mjuka händer och varma hjärtan. Om hur allt blir avhållet. Om hur vi håller av varandra. Jag erbjuder ingen idé om hur allt skulle kunna vara annorlunda och hon ger mig den inte heller. Men jag håller henne skyddande om ryggen. Kysser hennes tårar. Vi kämpar tillbaka varandras förtroende och jag älskar henne för det. Tillit är ett vackert ord, med en vacker innebörd.

Dagen började med att dottern blödde näsblod över hela frukosten.
Den fortsätter strax med lunch i stan med mitt framtida barns pappa och hans pojkvän.
(Framtiden ligger inte runt hörnan, vill jag bara förtydliga)

Vad händer i din vardag idag?

Jag: "Hur blir man kär i mig?"
Hon: "Hur blir man inte kär i dig?"

Det var enkelt, stilla och fruktansvärt vackert sagt.

Sitter och väntar. På vadå? Vet inte specifikt. Men något annat, något som är mer än nu. Och jag som alltid trodde att det skulle vara enkelt att få det liv jag vill ha. Det verkar krävas så jävla mycket styrka och kyla som jag inte vet om jag har. Men framtiden ligger vid mina fötter. Jag vänder mig mot det som komma skall, utan att veta vad det är.

Jag är för tillfället jävligt förtjust i min omgivning. Alldeles för mycket egentligen. Vart ska jag göra av alla fina människor? Skönt med personer som känns så självklara i hjärtats krets.

Jag har redan köpt årets första julklapp. Jag älskar att ge bort presenter, det är så roligt!!!

Jag ville bara säga det, att havregrynsgröt är gott och näringsriktigt men tråkigt i längden. Och jag känner mig lite som havregrynsgröt. Sund, men trist att vakna upp med varje morgon. Så hit med lite tillbehör. Tack.

Jag kan höra ditt ansikte och se din stämma, när jag ligger i mörkret och inte kan sova.

Mitt hjärta vilar nära en annans hjärta. Så där är det med vissa människor, man vet att det där speciella finns emellan själarna. Då spelar det inte så stor roll om man ses en gång i veckan eller en gång varje decennium.

Jag går, klättrar, tittar, andas, njuter och svär. Stannar upp ibland och tänker lite. Vänder mitt ansikte mot solen eller regnet en stund. Ser detaljer. Samlar på fragment av liv.

Nu är natten nära och den har sitt sätt. Godnatt. Katten har redan somnat i min fåtölj.

Hon kan tala medan jag hellre skriver. Om saker som är på riktigt, om relationer och känslor. Saker som man inte brukar delge andra, i alla fall om man inte känt varandra en livstid. Hon är min känsla av självklarhet.

Jag håller dig i handen, stryker dig längs ryggen och hoppas innerligt att det lugnar, att världen känns mindre skrämmande. Rädslan kommer att gå över och då kommer du att må mycket bättre. Jag hade gärna suttit vid din sida nu, men det får bli i tanken. Alltför många omöjligheter skiljer oss åt, men tanken kan ingen ta ifrån oss.

Denna längtan som jag måste bära i mitt bröst och utstå. Skulle jag vilja avstå från den? Skulle jag inte bara bli blek och likgiltig då?

We always did feel the same.
We just saw it from a different point of view.
(Bob Dylan)

Började morgonen med att dammsuga upp en jättestor spindel som spatserade på köksväggen. Verkligen hemskt gjort. Tror jag fick panik. Eller så var det inte alls panik, utan ren elakhet. Låt mig tänka på det ett slag.

Jag lär mig. Om hur det som inte kan tas ifrån oss, nästan togs ifrån oss.

Nu har jag bara den här musiken i öronen.

Jag försökte göra en vitaminrik middag och ångkoka lite grönsaker. Det resulterade i att durkslaget smälte ner i kastrullen. Somliga är helt enkelt inte gjorda för det här med matlagning....

Idag är alla mina tankar hos pappa som opereras. Klumpen i magen... den bara är där som gubben i lådan, hoppar fram när jag minst anar det.

När vi satt bredvid varandra i trappan, en försommarkväll för flera år sen, smällde det till i mig. Ibland öppnar sig stängda dörrar utan det minsta gnissel. Mötet gick bara rakt in i själen. Jag vet inte hur det hände. Jag vet bara att den kvällen slutade jag säga ”det här vill jag inte ha”. Istället ville jag ha. Det som är vi, med allt vad det innebär.

Hej badrumsrenovering, känn för all del inte att du tränger dig på! Det är ju varje kvinnas dröm att ha sitt badkar ståendes i vardagsrummet i två månader.

Människor på mitt jobb är sjukt dåliga på det svenska språket. De säger allt i fel ordning. Ska det vara så svårt att säga ord i dess rätta ordning? Jag tänker inte bli likadan.

Man kan göra matlagning aningens roligare, om man gör den iförd endast en röd BH. Lite husligt kinky sådär. Är det bara jag som tycker att "couscous" och "bulgur" låter lite porrigt?

I år tänkte jag undslippa det oktoberdeprimerande vädret och bege mig till okänd mark.
España, will you take care of me?

Inatt var jag upprörd över mansgrisiga översittarfasoner på jobbet. Idag är jag mest upprörd över att min mjölk hunnit bli sur och att jag drack direkt ur paketet.

Lite mer av den korta ledighet jag haft i sommar.

Ibland känner jag mig som två år.
Och ibland som tvåhundra.

Hålla av, hålla ihop, hålla isär, hålla på, hålla inne, hålla andan, hålla tyst, hålla ut, hålla ut, hålla ut, hålla ut, hålla ut och hålla ut.

Har evigheten ett slut nu, eller en annan början?

Så nära havet bodde vi. Jag var där. Jag behövde det.

Jag älskar varje sekund. Jag är livrädd varje sekund. Jag räknar varenda en, vem vet vilken som är den sista?

Idag serverar jag sanningssmulor till frukosten. Jag serverar mellanrum. Ger er tystnaderna mellan orden och säger att det är er tur nu. Er tur att tomrumsläsa. Er tur att skrapa med foten i betonggolvet och titta in i er själva. Titta efter hålen mina meningar formulerar sig runtom.

Det är onsdag idag och om exakt en vecka ska han opereras. Pappa är sjuk och resten av oss är sjuka av oro. Den lindras lite av att vi gör gemensamma planer för framtiden. Dags att återgälda den omsorg och kärlek som outsinande givits under hela min levnad.

Jag vet. Att jag kan leva utan den kvinna, vars händer jag känner så väl. Men jag vill inte. Sanningen är valet hon gör vid vägskälet. Jag kommer inte att ge dig en karta. Men ta till höger, när stigen delar sig i flera.

Jag har sovit i hundra år. Men idag kom jag hem från semestern och rivstartar i vardagen. Återkommer när jag packat upp.

Godmorgon. Nu åker jag till Ramsvik, mitt smultronställe på jorden. På återseende.

Ibland förstår man vad det var som gick fel med en så klarlysande tydlighet, att man känner sig som en idiot att man glömt bort det. Man kan undra vad som egentligen händer när känslor tar över och förnuftet ger vika? Vet egentligen inte varför jag blir så otroligt upprörd och nu får jag hantera konsekvenserna. Angermanagement coach, någon?

Idag ska jag på champagnebrunch och sen gå med i prideparaden. Kom och var stolt med mig! Start kl 13.

Paradvägen:
Humlegården - Birger Jarlsgatan - Stureplan - Kungsgatan - Sveavägen - Sergels torg - Hamngatan - Kungsträdgården- Strömbron - Skeppsbron - Slussen - Slussplan - Hornsgatan - Ringvägen (Zinkens väg).

Har för tillfället slarvat bort mina drömmar. Det gör ont i mig. Det är europride och vi befinner oss på samma plats, men inte tillsammans. Fest i flera dar. I'm so excited, and I just can't hide it.

(här framgår alltså ironin med smärtsam tydlighet)

Jag tror inte på att undvika och inte Hon heller, som tur är. Jag tror på att gå igenom smärtor, rädslor och sorg och låta saker ha sin gång, transformeras. Plötsligt är det farliga oskyldigt, det onda läkt och det sörjda glömt. Dock bara om man går igenom det. Att undvika gör att du håller dig själv kvar på ruta ett med förbundna ögon.

Jag tycker inte om att vara ledsen. Jag får ont i huvudet.