Jag vet att det är en gåva att ha henne nära, och jag visste hela tiden att det skulle göra jävligt ont. Idag är jag ledsen. För att världen skär rakt igenom, obarmhärtig och alldeles kall. Hur mycket jag än vägrar. Hur mycket jag än skriker och slåss och kämpar mot det som aldrig får bli. Oavsett hur mycket, så blev det så ändå.

Det var en kväll igår också. Idag är en ny. Happy pride på er! Rosévin till folket och iväg till festen!

Jag sårar Henne aldrig med flit. När jag förstår att jag sagt något som landat fel, är jag väldigt mån om att rätta till det. Kyss mina tårar, medan jag plockar upp stjärnorna ur rännstenen. Jag gör ett gult halsband av dem till dig, så att du hittar vägen i mörkret. Ibland lite vilse, för mycket riktigt tar vi alla omvägar som går att hitta. Men vi tar oss fram. Vi har ju redan de rätta svaren.

Fan, vad jag är trött på min mesmage. Och idag syftar jag på insidan.

Det man faktiskt känner är sanning, vare sig känslan anses relevant eller inte. Jag må anses vara ologisk som känner som jag gör, men jag kommer alltid försvara min rätt att älska.

Jag har förlikat mig med att vara en hemlighet.
Åtminstone världens bästa hemlighet!
Jag är liksom årets julklapp.

Att ha förtröstan betyder att våga. Att tänka det otänkbara och ändå handla inom gränserna för vad som är realistiskt möjligt.

Liten blir stor. Min enda dotter, imorgon fyller hon 10 år. Jag älskar henne så att jag skulle kunna äta upp henne. I ett enda nafs.

Det ser ut som att Mymlan och jag äntligen ska befinna oss i samma stad snart igen. Måtte dagarna fram till dess smälta bort som en glass i en svettig barnhand! Att luta huvudet mot hennes axel, är som att äntligen finna lugnet i en tillvaro av kaos.

Nu är regnbågens tid här! Mingel, skratt och fagra damer. Ser fram emot kvällar med parkhäng och kallt bubbel i goda vänners lag.

Känner mig sårbar och skör. Var rädd om mig. Jag är rädd om mig.
Behöver en verklighetsflykt. Tips någon??

Jag behövde komma undan, utan att vara ensam. Så vi åkte vi iväg med skärgårdsbåten, långt från staden. Kramades. Pratade. Var tysta tillsammans. Lät tårarna döljas av det trygga, salta havet. Det gav liten tröst, men sällsam ro.

Stilla mitt hjärta så att du inte går sönder.

Äntligen hemma med mitt barn! Och jag ÄLSKAR min lägenhet, den är så fin. Trivs oförskämt bra med att bo på den här puttenuttiga, lugna förortsgatan. Till och med ogräsen är mina vänner och rensas med omsorg. Min trädgårdsplätt är min oas.

Första flyget tog mig till Oslo i tid, men sen var det stopp. Något oklar avgång mot Stockholm. Jag vill hem NU.

Efter fyra veckors arbete i två främmande städer, har jag blivit en hejare på att läsa kartor och hitta fram. Jag undrar om den kunskapen är tillämpbar på livets vägar?

Det roligaste med att lösa korsord är att ge upp, knyckla ihop skiten, riva det i små bitar och stampa hårt på det.

Att kunna boka över internet är en trevlig uppfinning och man kan inte klandra mig för att vara dålig på att unna mig saker. Jag känner mig som sagt sliten och jag har tjänat pengar när jag egentligen skulle haft semester. Jag är helt enkelt värd en heldag av lyx när jag kommer hem! Bilderna visar vad som ska förnyas till ett bättre jag.

Känner mig sliten och ur form. Milt sagt. Gud, så trist att skriva att man är trött! Men man kan vara trött på många olika vis. Idag är jag det på ett bra sätt. Låg en stund på sängen och funderade på det sätt som hon ser in i mig, och på hur mycket jag gillar det.

Du är nog lite kär i mig, tänker hon säkert. Fast jag försöker dölja, generas över min nakenhet och min uppenbarhet. Vetskapen om att det inte är någon idé. Att det är bra så. Fint så. Och jag tänker att kärleken är som en badanka. En badanka som alltid poppar upp till ytan, även om man skulle frestas att hålla den nere. Testa den.

Och på nätterna flyger badankan. Trots att den inte har vingar, så flyger den.

Och jag höll mig nästan hela dagen. Tyvärr fick fel person en missriktad släng av min ilska. Jag skulle jobba ikväll, fick jag reda på när jag höll på att somna i soffan. Något jag var helt oinformerad om. Alla hade varit upptagna med sitt, så jag saknades inte förrän klockan 21. Då var det bara att dra på sig skorna och beta av en tung patientlista på två timmar, som normalt tar sex timmar. Det är SÅ INTE värt pengarna. Jag blir irriterad, arrogant och smockar till. Ja verbalt förstås, men det tar skruv det med. Tacklar tillvaron med mera humör än humor. Brukar inte fungera något vidare.

Alltså. Här befinner man sig på en plats där det kan skådas val, späckhuggare och isbjörn. Vad är det man får se? Jo, det här gänget:

Finns inga sätt jag hellre vaknar på, än till Mymlans röst. Hon ringde tidigt, så att jag fick veta att himlen är densamma även över henne. Hon lämnade kvar en bit av sitt hjärta hos mig, sist vi sågs. Undrar om det betyder att hon vill komma tillbaka?

Ska man bara nöja sig i livet? Blunda? Vänta? Längta?

Eller våga.

Man vet vad man har och vad man inte har. Vad man vill. Förhoppningsvis vad man inte vill.

Jag har min första lediga dag på 29 dagar. Den började jag med att klämma fingret i en dörr, så att nageln nu skiftar i en vacker blånyans. Dagen kommer att spenderas i soffan framför en och annan film jag har i datorn. Fram till klockan 17, för då blir det utflykt! Jag ska se fjällvärlden galopperandes på en hästrygg. Underbart! Bjuder på lite mer bilder, så ni förstår vad jag menar. Nordnorge från sin vackraste sida.

En Mymla smög förbi, viskade tryggande ord som räckte för att få mina rädslor på flykt. Hon gör sånt nu och jag är ovan vid det. På ett bra sätt. Hon känns och bränns och skapar fortfarande ilningar längs min hud. Känslan är så kittlande att den skulle kunna vara min i en evighet. Ändå vet jag att jag aldrig riktigt kommer kunna beskriva den. Den innehåller tyngd, lätthet, mjukhet, eld och längtan. Denna sommardag, för inte så länge sen. Sattes liv i rörelse som det aldrig gjorts förut. Vi dyker. Vi kan andas under vattnet.

Längtan efter att få vara ensam och sen den enorma olustkänslan när man plötsligt känner sig mest ensam i hela världen. Hur sjukt är det inte när det blir så? Jag önskar så att jag kom ihåg hur man sover om nätterna. Det som förvånar mig mest, är att jag fortfarande förvånas. Vad hade jag väntat mig?

Inatt bubblar något slags känselminne. Under fem lager hud. Man blir mer tjockhudad med tiden.

Några dagar med oskrivna blad, men det är bara för att jag skrivit med osynligt bläck.

Huvudet vinner aldrig över hjärtat. Det är den enda rationalitet jag erbjuder dig. För du är vacker och självklar och allt annat som ryms i ett stjärnfall. Från ett hjärta till ett annat.

Jag har nyligen kommit hit, men längtar redan hem. Mycket. Jag blir så känslig då, åt både fin och fulhållet. När jag grubblar känns det. Allt gör mig så liten. Hoppas att min mage blir glad snart igen.

Kameran är av modell dålig, men jag ville ändå dela med mig av min utsikt. Fjäll, hav och midnattssol.

En halvtimme kvar på jobbet. Sen ska jag ta mig med ett flygplan till den här platsen i nordligaste Norge, för två veckor med hårt arbete före semestern. Jag reser med ord och känslor som packning. På återseende när jag kommit fram.

Numera håller hon vad hon lovar, min darling Mymlan. Det handlar om småsaker, men i min värld räknas alla detaljer. Vi sitter båda med våra uppfattningar om hur saker och ting ska vara. Förut fick jag tänja väldigt på mina gränser och ha en enorm skopa tålamod. Nu verkar det vara hennes tur. Jag utsätter henne och hon motbevisar mina farhågor gång på gång. Jag baxnar, förvånas och blir varm. Det känns som att vi håller på att övervinna varje litet spöke, vartenda litet troll, från forna jävla tider. Why? För att vi älskar. Egentligen är det precis så himla enkelt. Får ännu en gång fastslå att störst av allt är kärleken.

En av mina bästa brudar bär på en liten grodd! P har börjat växa om magen. Hon kom förbi idag med middag och de glada nyheterna. Vi firade med varsitt glas alkoholfri cider.

Om man bortser från att jag jobbar halvt ihjäl mig, så känns livet härligt och underbart på alla ställen. Jag tycker kärleken är lätt, men den är svår att rymma i min kropp. Vill så mycket. Kan så mycket. Begränsar mig.

Har ätit middag hos fina Helene på andra sidan stan. Hon har stadgat sig med ett guldkorn till kvinna. Ring på fingret och bägges namn på samma adress. Det värmer mig ända in i själen att skeptiska Helene, som alltid hävdat att man får nöja sig med 80% kärlek, slutligen blev ordentligt golvad och fick sin hundraprocentiga prinsessa.

Jag gick förbi ett skyltfönster när jag var i Norge och tyckte att det var sannerligen nyskapande av affären att låta sina manliga skyltdockor hålla varandra i handen. Det var ju trots allt Oslo pride samtidigt. Men lyckan varade inte länge. Några timmar senare hade någon dragit isär dom till ett tryggt avstånd. Typiskt.