Längta och sakna är orden för närvarande.
Behöver distraktion.
Distrahera mig!!!
Ibland är det outhärdligt.

Ta mig härifrån, håll om mig, led mig framåt, håll mig tillbaka, låt mig vila, låt mig andas, tillåt mig le, sänd mig ett lugn, stoppa alla förändringar. Låt mig se sanningen.

Jag vill ha modet jag får av alkoholen.
Jag vill ha känseln jag har när jag är nykter.
Jag vill ha intensiteten som alkoholen ger känslorna.
Jag vill ha min nyktra närvaro och ärlighet.

Jag vill ha dig här och nu.

Jag har feber men ska arbeta iallafall.
Det går bra att tycka synd om mig.

För att jag älskar det som är vi
För att jag älskar dina ord och samtal
För att vi inte behöver de där gränserna
För att vi kan falla handlöst in i varandra utan att krossas
Falla djupare och djupare
Inom
Under
Utan skarvar och kanter
Värmen som sakta och självklart glöder
Oavsett hur kallt det är där ute
Nätterna när jag känner din doft
Sveper jag din närhet som en lugn, varm filt omkring mig.

Dubbla arbetspass tre dagar i rad, minskar onekligen mitt internetberoende. Jag trivs med uppgifterna men kastar mig i säng så fort jag får chans att sova. Vet ni förresten var ordet stress kommer ifrån? Det är när man böjer materia så hårt så att den aldrig blir likadan igen. Hm...

Men idag lever jag i en kvarlämnad känsla. Den värmer och påminner mig om att det finns mer. Berörd nog inuti att längta utanpå.

Igår blev jag rädd för att dö och insåg genast att det var en mycket sund inställning.

Mina läppar är förseglade
Jag seglar iväg på mina outtalade ord
Långt borta och alldeles nära
Andas din andedräkt
Den bästa dräkt jag vet
När vi ligger nakna i orden
Glittrar in i varandras ögon när vi berör
Händer i händer, stryker vi eld på varandra
När väggarna åter blir gråa
Vi vet att det är dags att gå då
Att det inte finns några fler gryningar
Älskade.
Älskande.

Jag har gjort kopior av mina drömmar
Jag erbjuder dig originalen
Kanske kommer du att se i dem
Det du inte kan se i mig.

Kommande två veckor ska jag jobba häcken av mig på den här platsen i Norge. Sen tänker jag dö. För att återfödas som den fantastiska människa jag egentligen är. Det ska bli underbart. Adjö.

En otrolig lust till livet.
En enorm närvaro i verkligheten.
Detta är mitt liv.
Detta är inte dåligt.
Detta är mer än bra!
Jag gillar vad som händer.

Idag har jag för många känslor för att de ska kunna rymmas inom.
Idag är jag mest kär.
Och nästan inte rädd alls.

Lätta rörelser, fina former, stadiga handlag. Blicken. Och så doftar hon gott.

Och det är hennes hud
Hennes läppars gensvar
Och kroppskonturer
Som väcker hela kroppens längtan
Och rubbar min existens

Jag är fast. Och hon vet att jag är hennes.

Så kom Hon gående igen, mitt i den lilla folkmassan.
Så satt Hon mitt emot igen, med maten emellan.
Så är Hon hemma.

Rosévin på ett fantastiskt ställe. Dit kommer jag gå fler gånger.

Men, trots att hon talar direkt in i mitt öra så känns det inget bättre. Det fysiska avståndet är så svårt att stå ut med. Hon finns bakom mina ögonlock. Hon är nära. Hon är samtidigt inte här.

Pappa är mörbultad men på bättringsvägen. Han har ett starkt hjärta. Det har gått i arv.

Är livet en dröm?
Är drömmen ett liv?
Någonting är det.
Eller var.
Eller är.
Vissa saker är självklara.
Fortfarande.

Djupare än så går vi inte idag.

Imorgon fyller min mamma 56 år och min pappa ska hjärtopereras. När han hamnade på sjukhus lyckades han tjata sig till en av Sveriges dyraste operationer. Som i princip inte görs pga kostnaden och att den inte är helt befäst veteskapligt än. Men med lovande resultat. Riskerna är mindre än 1%. Lyckas den, så är det 95% chans att han blir helt medicin och besvärsfri. Jag anser att vi har oddsen för oss. Men det är ju ändå min pappa det ska skäras i. Det är nervöst.

Det finns dåliga dagar, men vart fan har de tagit vägen?! Man ska inte ropa hej för tidigt, men än så länge är det en bra vecka. Känns helt bra i hela mig! Jag är som en klump av gladhet och den ska jag hålla hårt i!

På vägen dit undrade jag hur det skulle kännas att inte ha setts på flera månader. Undrade vad som kunde finnas i hjärtat. Så står hon där och väntar och vi glittrar mot varandra och låtsas nästan som ingenting. Solvarma kroppar utsträckta på en filt. De där vackraste ögonen ler mot mig, rakt in i mig. Allt jag vill säga. Det är så man blir stum. Vi tystnar in i varandra. Värmen finner sin väg ända in i hjärtat.

Cellförändringar i leverfläckarna, men själva borttagandet ska tydligen ha räckt för att göra mig frisk, så frisk. Gud är god.

Glad och förundrat misstroende över att Mymlan finns där utan att blunda, fast hon ser alla skarvarna av mig. Hon finns där. Håller vi oss nära varandra är marken stabil. Det är när vi är för långt ifrån som den blir svag.

Kärlekslängtande. Men någonstans oförmögen. Och jag vill gömma mig under täcket. Vakna av värmande sol och en trygg hand i min. Men hur ska det gå till när jag gömmer mina händer?

Mycket rör sig i huvudet. Ord, ögonblick, visualiseringar, drömmar, önsketänkande, fantasi och verklighet. Får jag någonsin ordning, inuti?

När tröttheten kommer smygande, tvekar jag. Ibland kan drömmar kännas mer reella än verkligheten. Många tycker säkert att jag borde våga leva istället. Men jag svarar att jag lever gott i min drömvärld, tills jag hittar en verklighet där jag vill stanna.

Idag ska jag gå istället för att cykla. Så att solen kan värma mig utan att det blir kallt av hastigheten.

Jag fångar en fjäril och låter den flyga fritt inom mig. Den får gärna bygga ett varmt litet bo i mitt hjärta. Jag har plats.

Hälften av stygnen lyckades jag ta bort själv, andra hälften överlåter jag till arbetskamraten ikväll. Jag måste erkänna att det var en duktig kirurg. Ärren är väldigt små jämfört med plåstren som satt över. Men provresultatet får man visst vänta länge på. Typiskt vården i sommartider.

Ibland finns det saker som inte går att ta på eller styra över. Det bara är så och jag ger det min tillåtelse.

Hemmagjord hallonsmoothienjutning. Skogspromenadnjutning. Solnjutning.

Jobbnjutning om några timmar? I think not.

Vi är en vacker ärrvävnad. Vem hade trott att smärta kan förvandlas till något så vackert?

Tro inte att ni kan inrätta mig.
Placera och kronologisera mig.
Jag är inte kronologiserbar.
Följer inte era mallar.
Lever inte mitt liv från punkt A till punkt B.
Det fungerar inte så.
Jag säger det nu, när ni sitter där och tror att ni läser mig.
Jag lever inte mitt liv på en artificiell linje.

Jag lever inifrån och ut.

Titta, det ser ut som jag har en fjäderhatt!
Nyvaken godmorgonkram från den lättroade.

Hon glömde sin plånbok i min väska.
Undrar om det betyder att hon vill ses igen?