Vissa dagar känner jag mig mindre smidig än andra.

Jag trivs när jag kan spegla mig i henne. När jag tror att livet vänder åt ett håll, dit jag inte längre kan följa med. Så står hon ändå alltid där. Håller upp sina ord och sina känslor och plötsligt vet jag knappt vilka som är hennes eller mina egna. Det flödar kärlek från henne och jag tänker att jag måste bli bättre på att ta kärleken som hon kan ge den.

Och jag frågar henne om det kan bli vackrare än det vi kämpat till oss, i vår bubbla och jag hinner sluta andas en stund medan jag väntar på hennes svar. Men när jag känner hennes leende och hon säger det jag vill att hon ska säga, då landar jag alldeles mjukt och ljudlöst igen.

Allt jag försöker få till orsaker, glider ur händerna. Så jag tänker att det kanske mer är rädslan för att inte längre vara rädd som är problemet. Vågar inte riktigt stå still och bara vara, för jag vet inte hur man bara har det bra. Jag vet hur man förstör och jag vet hur man blir förstörd. Det här vackra har jag ingen aning om hur man är i. Kanske ska jag vända det till något positivt, låta det avsluta det andra och säga att det är nu det nya börjar på allvar?

Min kropp säger ifrån. Nu måste jag lyssna. Annars kommer det att bli farligt.

Känner att det luktar höst och jag försöker ljuga ihop att det här räcker för att uppnå nirvana. Det finns saker som skulle hjälpa mig dit mycket snabbare. Till exempel att det kom hit någon som lagar mat åt mig och masserar min stackars nacke medan jag skriver. Ansökan till denna tjänst mottages tacksamt. Bifoga foto. Det är viktigast att du är snygg.

Det är en väldig befrielse. Att se och bli sedd. Slitna klyschor. Men en klyscha kanske blir en klyscha, för att den är så sann att den upprepas så många gånger.

”Du går inte av för hackor du."

Jo. Om man slår på mig med tillräckligt många hackor, så går jag eventuellt sönder.

Jag har så länge jag kan minnas grubblat för mycket. En bit information kan vändas och vridas fram och tillbaka och ut
och in så många gånger att den till slut blir ett enda trassel.

Det är dags att börja leva eller dags att börja dö. Meningen, som kommer från en film, kan tyckas enkel. Men i mig fastnade den någonstans mellan hjärta och hjärna.

Som alltid är jag vansinnigt oredo för eftertexterna.

Jag har inget mer att ge, inte idag. Om andra är tysta så tänker jag också vara det. Jag strejkar nu, från alla behov att uttrycka mig. Jag önskar att jag kunde strejka från mig själv också för det här är inte min bästa sida.

Den oväntade höstvärmen slår ut mitt system. Jag lägger mig på rygg bland löven och drömmer, det är jag bra på. Jag drömmer om framtiden, oftare än gärna. Den är öppen och vacker som ett himlavalv.

Sarah som tar min själ och trycker på punkter som framkallar minnen och nästan tårar med sin stämma. Tur att hon fick material till en ny text, det är en fin låt!

"Du reflekterar alltid över hur du är, och det gör dig bra!", sa hon och det är något med hennes ord som liksom virvlar runt mig, vaggar in mig och bäddar ner mig. När hon säger sådana saker till mig kan jag känna knutarna i nacken lösas upp och hur blodet börjar flöda i kroppen igen.

När jag gick i grundskolan hade jag bara en kompis i klassen. Det var vi mot de andra. Hon hade det inte alltid så lätt, vare sig i skolan eller hemma och tog på sig betydligt mer ansvar för sin mamma, än vad hennes mamma kanske klarade att göra för henne. Hursomhelst så hoppades hon få följa med och se våra största idoler, New Kids on the block när vi var 13 år, men det slutade med att jag fick gå själv. Jag och S är nära vänner än idag och det är väldigt få människor jag känner med den bakgrunden, som klarar sig så bra i livet och är så stabila som hon. Hon är ett fantastiskt maskrosbarn! Nu ryktades det om att NKOTB skulle återförenas i London, och vi såg vår chans. I slutet av januari är det vi som tar flyget över och hon har bokat in oss på VIP-platser. Vi ska återuppleva tonåren, för S del, kanske en del av den tonårstid hon aldrig riktigt fick.

Dagens tantvarning: Att ställa väckarklockan för att åka iväg och titta på invigningen av den nya stormarknaden ett stenkast bort.

Och jag ska till skogs för att plocka färgglada höstlöv. Men innan dess lyssnar jag en gång till på:

Är kär i havet men samtidigt väldigt rädd för det. Det kan vara så djupt. Och jag har ingen aning om vad som finns under mig när jag kommit ut en bit. Förmodlingen massa hemliga saker. Som är farliga.

Jag är ett litet känslonystan idag. Jag vill mest nynna på töntiga och banala popsånger som får en att vilja ligga på en gräsmatta och bara hångla hela sommarkvällen. Men det är höst och jag är omusikalisk, så jag åker hem till två nya vänner istället, en till fika och en till middag. Effektivitet i sin bästa form.

Från Norge till mellanlandning hemma och vidare till mitt vanliga jobb, där jag nu befinner mig. Jag blir en mycket märklig människa av att inte sova ordentligt. Sömn är nog något av det viktigaste i mitt liv inser jag. Är jag outvilad är jag inget bra att ha att göra med. Jag blir asocial, vemodig och argsint, en kvinna som ingen står ut med. Allra minst jag själv.

Så ringer jag min dotter. Hon är hemma hos sin pappa, på bra humör och jag invigs i ett pågående hemligt bus. Vi pratar en stund, säger att vi älskar varandra och lägger på. Jag häller upp en stor kopp te och sjunker ner i soffan. Landar en stund och hinner känna att jag kommit hem. Ibland finns det stora i det lilla. Humöret återställt.

De är dragna.

Jag har tappat mina ord någonstans i staden som är så dimmig, att höstfärgerna bara kan anas. Vill så gärna hitta dem igen, så att jag kan återfå flödet där jag och språket är samma. Kanske nästa gång.

Insnärjd med huvudet vilande mot mitt bröst
och armar omkring.
Med fingrarna i ditt hår
andas jag med dig
till höstljus som tecknar din närvaro.
Alla våra nakenheter.
Tystnad och närvaro i varandras ord och händer.

Så langt hjemmefra at jeg kan se ditt ansikt når jeg løper mellom biler i regnet. Så langt hjemmefra at det hender jeg tror du er like ved: min skygge, mitt stjernebilde. Det er litt skummelt og jeg har lyst på trygge armer og varme tanker, for av og til er jeg bare ei redd lita jente. Vet du Mymlan, hvor mye jeg savner deg? Øynene mine er slitne og snart ligger jeg under dynen og tenker på når jeg kysser deg på kinnene og du smiler som bare du kan.

Jag stängde ytterdörren och det blev vardag igen. Och jag tänker, att allt annat till trots, så skulle jag aldrig byta ut det som hänt hemma innanför mina väggar. Jag är bara glad att det faktiskt finns känslor som är sanna och det är en viss frihet att sitta här och nudda sina drömmar med fingertopparna mot tangenterna. Allt jag hoppas på är att mitt hjärta talar med tillräcklig volym och tydlighet.

Jag hade tänkt att sova lite, men icke. Om en och en halv timme ska mitt slitna jag infinna sig på en intensivvårdsavdelning för arbete. Så var man igång.

Har anlänt Oslo för jobb över helgen och blivit placerad på ett kristet gästhus. Hoppas jag får mycket jobb så jag slipper se det här torftigt inredda rummet mer än nödvändigt. En säng och en bänk med en bibel, är vad som erbjuds. Gemensamt kök och toa i korridoren. Iskallt är det också, man ska väl plågas i Jesus anda.

Annars är läget aptrött och bakis. Har inte vågat kika i väskan än, som packades mitt i natten under alkoholpåverkan. Jag har garanterat glömt mitt älskade te, vad mer som saknas återstår att se.

Imorgon ska jag tydligen jobba på en neurologisk barnavdelning. Det ska iallafall bli spännande.

Jag vill inte somna själv i natt.

Ibland hittar jag inte orden, men blir förstådd ändå. Idag är mina ord borta för att jag gett bort dem alla under de där timmarna och dagarna och nätterna. Ordlös och avklädd och allt.

En god kopp te och vackra ord riktade till mig, förgyller min morgon. Nu ska lyan och jag skynda oss att komma i ordning för här vankas lunchbesök.

Ett hus vid havet.
Jag kan se mig där.

På ett sätt vill jag skrika. Men jag ska bara hålla käften. För det är inte jag som är drabbad. Så tyst. Tyst är vad jag ska vara och omfamna alla som står mig nära, för ingen vet hur lång tid man har.

Samtal sent om kvällen är finare än de som avklaras under dagen. Natten har sitt sätt. Natten är naken, det är svårt att förställa och att distraheras av annat. Mest mörker runtomkring. Då kommer man närmare.

Förgänglighet. Det ordet ligger mig nära. Allt är förgängligt. Allt har potential att försvinna. Och jag antar att det är en del av vad som gör livet värdefullt. Att det är så skört.

Känner mig varken stressad eller moloken. Jag kan liksom andas. Nu te i mängder, lunch med god vän och känslan av att jag fortfarande har ledig tid kvar.

Nu är det mörkt utanför mitt varma, ombonade hem och jag är helt hooked på en låt. Sångerskan sjunger så jag tror på varje ton och för varje fras skalar hon av mer och mer hud. Hon tar emot så vackert när jag lägger mig ner på golvet och låter allt skölja över mig.

Längtar. Jag vill att hon ska komma hit och jag vill se att hennes ögon är som vanligt, bara alldeles som vanligt. Och höra henne säga att avstånd är ett onödigt ord att kunna.

Hon sover inte bredvid mig, men jag är inte längre rädd att släppa hennes tankar eller tid dit jag inte kan nå. För allting väljs om och om igen. Jag väljer att stanna, våga och lita lite mer på varje dag. Allt får ta sin egen tid. Jag gör vad jag kan och försöker acceptera det jag inte kan göra.

Har blivit en sucker för skogspromenader, vilket kan verka oroväckande, men jag har i alla fall ingen Golden Retriever.

De här två är så söta att jag bara dör!

Annars är det te, ledighet och känslor.
Så enkla beståndsdelar.
Som är små privilegier.

Flyg med mig
Nakenheten
Känslan av hud
Doften av dig
Som trygghet omkring mig
Dina ben insnärjda i mina

Så ringer hon mig tidigt, fastän vi nyligen pratat, fastän jag vet att hon egentligen inte borde ha tid. Och jag får höra en röst som kan överrösta min egen och prata mig vacker. Bara en alldeles lagom stund, bara längs vägen.

Mycket nu. Och mer lär det bli.

Hetta på min kind, skimrar inombords. Jag får ord om mig. Hennes sätt att se och beskriva mig tar alldeles andan ur mig. Ödmjukt rullar jag in det i silkespapper och kurar ihop mig kring det. Hennes komplimanger kommer alltid som underifrån. Helt oförberedd slås jag av dem, och det är så stort och alldeles makalöst att det tar en lång stund innan jag ens kunnat bryta ner meningen och sätta ihop den igen.

Kändes ett tag som att mitt liv var en dröm. Men det är det inte. Allt händer på riktigt och allt är sant.

Äntligen dagtid så jag kan sortera och se dom rätta proportionerna. Självklart är det ingenting som är fel, egentligen. Bara dålig dygnsrytm. Och min totala oförmåga att vänja mig vid att ha det bra.

Min kropp tyckte att det räckte med två timmars skönhetssömn. Mitt sinne som känner till dagsplaneringen för onsdag, håller inte med. Åh, dessa charmerande dygnsomställningar. Jag ger mig själv en kvart av vakentid, sen är det bara att blunda och hoppas på trötthet.

Annars pendlar mina känslor mellan ytterligheter. Så stor del av mitt liv finns samlat i koncentrerade små minnesskärvor. Tryggheten i det vackra, kontra rädslan för något nytt. Känner mig otillräcklig för allt och alla. Tänker på att allt detta jag älskar, bara finns nu i detta livet.

Tystnaden i mitt kvarter lägger sig som ett mjukt bandage runt hela min rastlösa själ. Jag kan i den hitta rädslan och lägga undan den. Inse att rädslan alltid kommer att finnas där, men att den faktiskt inte behöver min ständiga uppmärksamhet och omvårdnad.

Den första höstbrisen rasslar i löven på träden och jag har svårt att somna. Mina fantasier brukade hjälpa mig med det. Nu är verkligheten på tok för närvarande.

Kanske hände inget av det. Kanske hände allt.

Konstaterar krasst att det var på tiden att lugnet nådde fram, att alla människor förtjänar en tid av medströms. Och jag älskar hur det bara knyts på nya ändar.

Min älskling, säger jag med en sång:

Jag tänker att tillit is a beautiful thing och jag tänker på att jag inte har några vingliga saker om oss, att fylla min blogg med. Och om jag stannar här, betyder det att jag står still då? Glömmer jag bort att röra mig framåt, eller finns det andra sätt att komma fram än berg och dalbana eller karusell? God, I hope so. Jag har blivit åksjuk på gamla dar.

När det ringt i ens mobil och man inte haft den till hands och personen inte lämnat något meddelande. Är det jag som ska ringa upp då eller ska jag vänta tills det ringer igen? Hur ser vett och etikett ut i detta fall?

Vi befann oss i en bubbla där inget kunde komma emellan. Vi var där när man tänker att det ska vara vinter, men det ändå bara känns som sommar inombords. Det var färg, så otroligt mycket färg överallt. Det var ljuva toner och doft av hetta, åtrå och samförstånd. Ett annat ord är magiskt.

Jag längtar det tillfället.

Jag försöker att bli lika bra på att se mina egna mönster som jag ser andras. Jag vet ju att det går framåt. Egentligen. Och att det inte är så konstigt att det känns som att jag badar i sirap idag, att jag borde ha lika stort tålamod med mig själv som jag har med andra.


Följ min blogg med bloggkoll

Allt skulle jag kunna tala om.
Men i natt känner jag mig mest tilltalad av tystnaden.

Upptäckte av en slump att en av mina favoritskådespelerskor, alla kategorier, bloggar!
Säg hej till Tuva Novotny.

Kvällen fylldes av vin, skratt och bara varande och jag kände mig så säker på att det var rätt val, att åka dit. Att vara där på just det sättet jag var där, utan förväntningar. Jag kom hem igen och jag klappar mig själv på kinden över att jag vågade. Det där med att dejta var en sån trevlig grej, så jag gör't kanske igen.

Ikväll ska jag träffa en tjej som på kort tid visat att hon kan argumentera och briljera med ord. Det gör mig vettskrämd. Och ganska så nyfiken.

Det var en trevlig utekväll igår. Nu måste jag bara fundera över det där med ikväll. Ska jag? Ska jag inte? Orkar jag?

Och jag hann inte mer än innanför dörren innan jag kände mig alldeles inlindad i kärlek. Det är hennes mjuka röst i mitt öra och det faktum att hon orkar med mina nycker.  Och när jag kryper ner bland vita lakan för att sova, så drömmer jag att hon ska stryka med handen över min kind, och jag ska tycka att det är vackert och inte alls klyschigt.

Och jag tänker att de stunderna, med hennes röst så full av glädje eller sorg i telefonen, det är sann och bra vänskap. Jag finns där för henne, hon väljer att vända sig till mig. Och det tar jag in. Jag känner hennes hand i ryggen, så jag är safe.

Ibland får man vara klok i ett annat liv, så jag fyller onsdagen med uppdatering på vänskapsfronten och middag ute, lite alkohaltig dryck och försenat firande av två födelsedagar. Offrar sömn och hälsa och ångrar det inte en sekund.

Jag kan andas, le och njuta av det som finns i mitt lilla kosmos. Jag tänker på att jag har det bra i min frihet som är inbäddad i närhet och ömhet. Det är bra så här. Just idag så är det bra. Och till den meningen finns ingen bisats.

När jag vaknade och gick ut en sväng för att köpa mjölk, definierade jag min ålder till att här någonstans har jag slutat att bry mig så mycket om vad andra tycker. Noterade nämligen roat att folk stirrade ut mina knappt vakna ögon och val av kläder; mjukisbyxor och en urtvättad gammal myströja. Jag skämdes inte, vad fan, det är ju skönt och funktionellt. Definition av livet: Allt blir bara bättre. Jag älskar att vara trettio.

Jag gillar att det har flutit mycket vatten under broarna.

Äkta.

Det är så det känns.

Vilken är egentligen den vackraste kärlekssången?