Nu vaknade Lorten till liv igen. Jag har levt i två längre förhållanden. I båda har jag hängett mig totalt. Älskat förbehållslöst. Men tillslut har jag insett att jag lever i ren martyrskap. Så nu är jag inte lika hängiven någe mer. Det finns samförstånd, vi kan fylla i varandras meningar och vi vet ofta vad den andre tycker och tänker. Men jag tar min plats. Jag rättar mig inte längre av kärlek utan av känsla för husfrid, men jag talar också om att det är därför, typ samförstånd. Klart att det fortfarande finns känslor. Men inte de där rusiga. Det är en annan typ, mer samförstånd och stark vänskap. Ja, vi får väl se om det håller så.

Kanske jag dör som gammal nucka....

Annelie, jag vet inte vad du har pratat med for manniskor men jag haller inte riktigt med. I april har jag och Andy varit tillsammans i 6 och bott i hop i 4 ar. Det har varit upp och ner gangar, men vi alskar varandra. Visst, fyrverkerierna och fjarilarna i magen forsvinner efter ett tag (det finns ingen manniska som kanner det hela livet!)men sedan overgar det till nagot helt annat som ar djupare (gud var tontigt det later. Men det ar sant)Det du kanner i borjan av ett forhallande ar inte karlek, det ar foralskelse och det ar nagot helt annat. Alskar man nagon alskar man deras fel och brister och man fortsatter ocksa att alska dom nar fyrverkerierna forsvunnit. Det ersatts med nagonting annat, nagon slags lycka. Passionen du kanner i borjan forsvinner inte riktigt. Den ar bara inte dar lika ofta.

Kram

Allt är ju individuellt, men första gången jag älskade höll fjärilarna i 8 år. Jag vågar påstå att de hade fortsatt livet ut om kärleken hade varit besvarad lika länge.



Självklart finns det par som inger hopp om tvåsamheten. Men de är ganska sällsynt förekommande i min närhet.

Men spenderade du varje dag med den personen da? Levde du med henne?



Alla ar ju som sagt olika, men jag tror att i regel sa kanner man det dom kanslorna hela livet, men lange man mar bra stannar man. Man dumpar inte nagon bara pga att fyrverkerierna slocknat om man fortfarande alskar honom.

Åå jag håller med dig Annelie!!! Det är därför jag är singel idag, för att jag inte nöjde mig. Det finns många gånger som jag har funderat på om det var rätt beslut, det jag tog, men när jag återupplever gamla minnen så blir jag igen övertygad om att jag gjorde rätt. Jag älskar fortfarande Simons pappa men är ändå helt klar över att vi inte skulle kunna vara ihop. Det finns ingen bitterhet i den känslan. Han är en vacker människa men kanske mer lämpad att vara med någon annan. Förhoppningsvis den han är med idag. Mitt bittra jag kan dessvärre komma fram när jag funderar över varför jag inte träffar någon att älska.

Jag och Anders har varit tillsammans i 11 år nu :-o Upp och ner. Men när jag tittar på honom blir jag stolt, fjärilarna bubblar upp. Jag blir glad när han kommer hem. När han skickar sms, när han ringer. Vissa dagar blir man som nyförälskad. Pirret, fjärilarna rubbet bara bubblar i kroppen. Medans man vissa dagar känner det där trygga som man inte vill byta bort för något. Man vet var den andra finns.

Jorå, det finns glad, varm kärlek som varar länge, länge. Jag vet många exempel. Tyvärr finns det många som bara nöjer sig och fortsätter för att det är bekvämt, trots att hettan och passionen saknas. Men dem behöver vi väl inte bry oss om?

Hoppas det är okej att jag "lånade" ditt inlägg och publicerade det i min blogg. Det var så klockrent! Precis den diskussionen för jag ständigt med mina singelvänner, man kan inte bara nöja sej. Då får det vara!