Okej, så oväsendet från uteserveringarna känns inte riktigt lika charmigt längre. Kan de inte bara hålla käften så jag får sova de få timmar jag har?!! Arbetar inte folk i det här landet? Är det därför de hyr in oss svenskar, så att de kan supa alla dar i veckan?!

Det enda stället som det blåser in luft från fönstren på, är golvet. Så jag har flyttat ner på det. Det är lite långtråkigt. Man kan inte ha så mycket roligare på ett golv, än att fota sig ur olika vinklar. Här till exempel, är en svettig närbilds-jag, med en bortredigerad finne på kinden.

Ja här ligger jag på sängen och slevar i mig hallon, som skulle kunna vara de godaste jag någonsin smakat!

Arbetet verkar bra, jag tror jag kommer trivas där!

Jag har sparkat av mig täcket, klätt av mig alla kläder och slängt upp fönstren på vid gavel. Ändå känns det som om jag ska smälta. Frusna jag har inte vett att uppskatta värmen när den kommer. Jag kan inte somna och om mindre än fem och en halv timme är det dags att gå upp. Kliva ut i Grünerløkka, som liknar motsvarigheten till Söder. Jag kan höra skratten från uteserveringarna och det känns tryggt att inte vara ensam vaken i natten.

Så här bor jag. Det är inte stort, men det finns en tv och det finns internet.
Det duger gott.

Nu åker Annelie snart till Oslo för arbete i tre veckor. Hon hör av sig!

Ganska så snart åker jag till Norgelandet och jobbar. Jag förbereder mig mentalt på gråzonen. 22 morgnar att vakna där. När jag blir melankolisk, så kommer jag att blunda. Jag ska tänka på det mjuka, det stormiga, det oändliga, det vackra beständiga. Låta allt det underbara omfamna mig.

Tidigare ikväll blev jag bjuden på trerätters middag hemma hos min bästa vän. Jag lämnade min stress, min oro och mina tankar i hallen, sneglade ibland åt oredan inom mig.  Där låg den på golvet, medan glädjen bredde ut sig hos oss i soffan. Så obegripligt lyckligt lottad jag är. Som får äga och dela en sådan vänskap.

Så var det ännu en arbetsnatt, men den gör jag så gärna när det är värsta ögongodiset som går jour med mig!

Förtvivlat försöker jag hinna med, innan det bär av igen.
Jag har knappt tid över för ord, tankar och drömmar.

Jag önskar en varm famn, en omhållning, en kropp runt kroppen, en närhet som mjukt kupar sig runt själen. Allt genast tack, ack du ljuvliga underbara dröm.

Det här vackra barnet klippte jag navelsträngen på för snart sex månader sen. Idag hängde jag med hans mamma och passade på att ge honom så många pussar som jag bara kunde. Trots att han gillar att dra mig i håret.

Jag är ett levande tivoli, en karusell och en berg och dalbana. Vissa dagar är jag en skräcktunnel och sockervadd på samma gång. Ofta hänger jag i Fritt fall. Jag kan vara väldigt älskvärd och väldigt irriterande.

Har just plöjt igenom Parkteaterns utbud för sommaren.
Tillfällen jag inte kommer att missa:

27/8: Sofia Karlsson i Vitabergsparken (smakprov här)

28/8: Best of salong giraff

Andra tillfällen jag plågas över att missa eftersom jag inte är i stan:

13+14/8: Lise & gertrud

I ett svagt, svagt ögonblick hummade jag visst ett "ja" till en kompis förslag om kvällskurs i MAGDANS. Jag ska se snygg ut när jag slänger med fläsket ikväll. Jag har tänkt mig något i stil med det här;

En arbetskamrat sa "Du ser verkligen glad och lugn ut”.
Det faller på sin egen orimlighet!

Jag saknar.
Helvetes jävlar vad jag saknar.

Håll fast i mig.

Jag stod i dörröppningen och vinkade av dottern.

- Jag älskar dig, ropade hon och kastade en slängkyss till mig.
- Och jag dig, svarade jag, log och höll tillbaka alla tårarna tills bilen var utom synhåll.

Hur mycket kan jag älska henne, min dotter? Antagligen finns det ingen gräns. Hennes hår är så lent under mina fingrar, kinden så varm och mjuk. Det går ett energiflöde, rent fysiskt från hennes kropp till min. Lyckliga, lyckliga jag som får leva med det. Hur det ska gå att vara utan henne i fyra veckor nu, återstår att se. HON kommer klara sig alldeles utmärkt, på kollo och med sin far. Det är jag som är problemet, jag har inte varit utan henne så länge någonsin.

Jag har kommit tillbaka efter en vecka på Öland. Jag har med mig fina semesterminnen hem. Bland annat några extra kilo mjukglassmidja! Känner mig märkligt tunnhudad och lättrörd, för jag saknar mina närmsta vänner när vi far åt olika håll under flera månader. Sommardeppad, brukar jag kalla det. En konstig paradox. Att vara nedstämd när man egentligen borde vara glad för ljuset och värmen.

...och ta det lugnt med snapsen ;-)

Lite foton från idag. Vinglaset fick vara med och posera igen.

Jag sprängs av att tvingas leva i en värld där det rapas klichéer och tomma fraser. Där människor säger saker som förväntas, oavsett om de menar det eller ej. Jag skulle aldrig låtsas älska bara för att kärleken i sig är vacker. Eller säga saker som inte kommer från hjärtat. En tjej som jag knappt känner menar säkert väl, men jag blir provocerad av hennes sätt. Jag vill skrika SKÄRP DIG FÖR FAAAN, SKAFFA DIG RIKTIGA PREFERENSER FÖR VAD SOM ÄR VIKTIGT I LIVET!

Det är någonting med havet som hänför mig. Jag kan aldrig få nog av den vyn, lukten av salt, av strandfynd och ljudet av vågor och bränningar. Det finns ett löfte i havet. Om en annan strand, om resor, nya äventyr, om lugn efter stormar och om vilsamma dagar i varm sand. Och så får jag så snyggt hår i havsfukt. Det ska man inte förakta!

Nu bär det av mot Öland och solen! Där finns det teknik såsom trådlöst internet så jag återkommer under veckan, men i mer sporadisk form. Ha det fint!

Minnesbilder. När vi stod vid ett dansgolv och hon viskade trolldom i mitt öra. När vi brann och inte brydde oss, aldrig har någon sett oss så levande. Vi möttes upp, halvvägs, med varm hud i en bar, fast vi önskade en säng. Det är ditt ansikte som förföljer mig när jag ska sova. Och det är mina ord som du bär med dig i dina drömmar. Alla de orden jag gett till dig och som du aldrig trodde att du kunde kapsla in så djupt.

Vissa låtklipp är så bra att de får vara med här två gånger;

Jag avundas alla som känner träningslust och ber till högre makter att jag en enda gång i mitt liv ska få känna lusten att träna och röra på mig för att må bättre. Känna de där endorfinkickarna? Inte ens när jag har tränat ofta och regelbundet har jag förnummit dem. Jag kanske lider av endorfinbrist? Kan man få en spray? Kan man köpa sig karaktär?

I´m still here.
Are you?

Just att tänka på saker är jag väldigt bra på. Jag funkar bäst och blir tjusigast i tanken. TÄNK dig smal står det ofta i tidningar! Ja, jäklar vad jag tänker.

Vi äter frukost tillsammans. Dottern tänker högt. "Nu har jag bestämt mig för att bli advokat eller författare, för då får jag antingen prata eller skriva hela dagarna" säger hon helt självklart. Jag blir varm i själen. Min dotter har tro på sig själv. Och jag på henne. Hon är liten. Hon är större än allt.

Jag har varit på födelsedagsfest ända in i sommarnatten, sen trampade jag cykeln tre gator hem med dottern på pakethållaren. Skrattande lovordade vi hur vacker nattens himmel var utan andra ljus, än starkt lysande stjärnor. Nu sover den lilla och jag ska bädda ner mig, känna efter om en älskad närhet talar till mig där i mörkret.

Dagens leende fyrades av vid upptäckten av ett vykort i postlådan. Hallå alla! Skicka mer vykort. Jag ska också börja, det är ju en så himmelskt bra grej! Det räcker ju med att skriva hej och välja en fin bild för att göra någon glad. Eller i alla fall mig. Jag blir jätteglad!

Idag har jag bestämt mig för att ligga etta på slötoppen. Att inte göra någonting när alla andra dagar har så många måsten. Att slöa är en konst. Jag behärskar den flytande.

Min farfar fyller 87 år idag. Han är svenskadopterad. Han var en oäkting. Denna konstiga benämning på ett barn. Barn är alltid äkta vara. Oavsett. Det var en hemlighet för mig tills jag blev vuxen, han skämdes för det. Med tårar i ögonen berättade han att adoptivföräldrarna inte ville att han skulle ta deras efternamn, för då skulle de förlora sin ersättning på tre kronor från staten. Så farfar fick heta som sin biologiska mamma och det stod i hans betyg att han var född utom äktenskapet. Hade det varit modern tid och arvsrätten trätt in, hade vi förmodligen varit rika, för hans biologiska far ägde en stor del av Halmstad på 1920-talet. Den mannen fick inga barn inom sitt äktenskap, men farfar har en helsyster som adopterades till en annan familj. En dag ska jag skriva mer om min farfar. Idag ska jag bara fira honom.

Igår vid denna tidpunkt, stod jag i en hiss på jobbet. Det kom en plötslig ilning i magen och jag skrattade till där för mig själv. Jag kände igen.

That´s what she still does to me.

Dottern är hemkommen och tycker att jag kunde vara lite mer som de andra mammorna i förorten. Med fin pagefrissyr (med håret alltid vältvättat), märkesskjorta och snygga jeans. Lättsam, mild och leende. Jag har försökt. Experimentet fungerade i typ en vecka. Det var ansträngande. Fast dottern är nog lite nöjd i hemlighet. Hon gillar sin mamma. Kompisarna brukar säga att "din mamma är så ung och ser ut som en rockstjärna". Hahaha!!! Barn ska tycka att deras mammor är lite pinsamma och annorlunda. Det är normalt.

Vi står.
även utan ord
tar bort alla ord som är i vägen
längtan...
den osynliga
den otalbara.

Nu har jag utnyttjat min rösträtt och kryssat Zaida Catalán. Det blev ju bara ännu bättre när jag på valsedeln såg att vi dessutom bor i samma förort.

Om exakt en vecka åker jag till havet. Jag längtar dit. Jag ska sitta och titta på det. Jag älskar att köra bil också. Speciellt i sällskap med någon jag trivs med, i det här fallet blir det lillasyster, jag, dottern och syrrans bonusbarn. Lyssna och skråla till bra låtar, prata och vara tysta tillsammans. Förflytta sig. Åka. Det är liv. Det är kärlek. Det spär på växthuseffekten, jag vet. Men att köra bil är en bra terapi. Att skråla till bra låtar också.

När är försommaren slut? När slutar folk se sådär nykära och äckliga ut? När vågar jag sticka ut näsan igen? Jag känner mig lite ful. Men jag ska nog vaxa benen i veckan, kanske saker och ting rättas till då?

Trygghet. Och bra människor. Det är grejen.

Morgonsolen har gått upp på en klarblå himmel i Solna och här sitter jag och äter chokladpudding. Allt finns i mitt huvud. Jag befinner mig i olika känslor och tillstånd. Jag badar i olika tankar.

Jag hatar avstånd och älskar närhet. Det är en stor komplikation i mitt liv.

Jag är urusel på att vara rolig just nu. Tro mig. Jag är riktigt, riktigt tråkig. Jag hoppas det går över tills jag ska jobba ikväll. Utan humor överlever jag inte en endaste dag inom landstinget.

Halsfluss och feber. Lyckliga, lyckliga jag som får jobba trots det. 
Men receptförskrivare finns åtminstone inom räckhåll.

Det är mulet idag. Det är som om den grå och mjuka junimorgonen gör mig gott. Ingen sol som lyser uppfordrande på mig. Gråvädret smeker mig varsamt. Öppnar fönstret på jobbet för att kunna frysa en aning och senare krypa in under täcket hemma. Jag somnar så småningom och vaknar som en död säl.

Inom en inte alltför avlägsen framtid tänker jag sluta tortera min kropp. Den ska få sömn och skratt när som helst den vill. Att jag överhuvudtaget gått upp ur sängen idag är värt ett Nobelpris, faktiskt. Varje steg känns som ett kliv på en syrefattig bergstopp. Utan syrgas.

Tillvaron blir i alla fall inte sämre med en kattungehög i famnen.

Hemkommen efter en arbetsnatt from hell, det första arbetspasset sen omstruktureringen. Skiftet avslutades en kvart försenat med blod på tröjan och fostervatten i skorna. Har trötta fötter efter att ha sprungit fram och tillbaka mellan akuten och avdelningen, för det är landstingets nya sparstrategi; att man ska kunna befinna sig överallt på samma gång. Grinade i bilen på vägen hem. Nu tänker jag natta ner mig och måtte jag vakna till en ljusare dag.

Jag tror på samtal. När vi talar med varandra upptäcker vi att likheterna är fler än olikheterna. Det är när man vägrar tala med eller lyssna som misstänksamheten gror. Och dumheten.