Dagens promenadsällskap som letade sig ut till förorten.

Önskar att få fortsätta mitt liv på den väg det just nu färdas på. Tillvaron är kanske inte den mest spektakulära, men den är min och den är sann och den kantas av små blommor som prunkar av ren och skär kärlek.

Idag bloggar jag inte så mycket. Jag går ut, kysser solen och mig själv istället.

ännu drömmer jag
om det omöjliga
om det jag har kvar
fantasin lever sitt eget liv
ett liv jag inte vill vara utan
någonsin

Jag kan inte annat än
Kärlek
Släppa taget och bara vara
Här - just nu
Med hjärtat som vägvisare
Istället för hjärnan som kompass.

Ironi när det är som bäst.

Tillsammans med de röda små drömmarna, de silvriga minnena och tanken på kroppens konturer. Vaknade jag mjukt i tidig morgontimma.

En glöd i mitt hjärta kommer susande via en oväntad knackning på min dörr. Herregud så kär jag blir av sånt!!! Att förklara vad jag känner är att gå på lina men jag förlorar ingenting på det. Varför stävja glöden när den så uppenbart lever sitt eget liv?

Kan bli så kall i magen av människor som inte ser kärlek som något fint bara för att den inte befinner sig inom ramen för den heterosexuella normen. Känner så ofta att jag får en ökad hjärtfrekvens och skulle vilja skrika och tjuta och inte ge upp förrän jag inte orkade stå på benen igen, allt för att få ut en inbyggd ilska mot alla orättvisa fördömanden. Jävlar vad jag skulle stå på barrikaderna.

.....men jag stannar hemma och lugnar ner mig och fortsätter att dricka mitt te. Loj? Nej, kanske inte loj, men inte kraftfull nog att agera. Men jag älskar de som orkar och jag älskar att jag älskar de som orkar. Tröstar mig med att jag har ett öppet sinne.

Klipp från debatten kring Göran Hägglunds uttalande på tv4 imorse.

René Magritte målade Lovers II en gång för länge sedan. Jag fascineras av hur mycket som fångas i den här målningen. Det skulle vara enkelt att bara se hur de båda är på väg att kvävas av tyget som är virat runt deras huvuden, men för mig representerar tyget det avstånd man kan ha till den man älskar. Att det finns en innerlig längtan att få nå, ta på och älska en annan individ. Men att tiden, livet eller andra människor bildar en barriär. För visst kan det vara så att detta visar deras innerliga önskan att få varandra? Och tyget symboliserar den verklighet som ännu inte gett dem chansen att fläta sina öden och kroppar samman.

Det är nog solen och den annalkande vårens fel. Att här går jag och tänker hångel. När jag borde tänka middag.

Ett så kallat vänskapsproffs kom fram till att jag verkar vara känslig för separationer.

Jaha. Då vet jag det.

Men det beror ju på att jag träffar så jävla speciella fantastiska människor som jag tror det finns så få av! Så jag litar inte på att hålet efter dem någonsin skulle fyllas i. Snirklar man sig in närmast hjärtat, så stannar man där för gott helt enkelt.

öppenhjärtat möte
vackert umgänge
i all enkelhet.

Aktiva steg mot saker är alltid lite scary. Det här är säkert en bra sak men just nu orkar jag inte vara optimistisk. Är så trött på att inte få kyssa någon från tårna. Det vill jag. Men det verkar mycket lättare att vinna en miljon på lotto än att hitta någon att vara kär i, som blir kär i en tillbaka.

Ibland känns det som att det finns alternativ till mitt liv, som jag bara inte har gett en chans än. Så imorgon tvingar jag hjärtat framåt mot någonstans där jag ännu inte varit.

Det är något visst med systerskap. Det är inte konfliktfritt, inte okomplicerat. Men det är något beskyddat över det.

Jag är fortfarande långledig och just nu dricker jag ett glas rödvin ensam. Känns helt okej. Tillförsikt och en framtidstro som verkar kunna försätta berg är det som fyller mig just nu. Vill massor och tror på det jag vill. Dramatiken när allt kändes åt helvete har liksom suddats ut. Gradvis, så jag knappt märkte när det försvann. För styrkan sträcker sig över år och avstånd. Den letar sig fram genom prunkande trädgårdar. Den finns.

Idag är en dag som alla andra.
Varken mer eller mindre.
Det älskar jag.

.....åhhhh. Äntligen begriper jag mig på männen.

Idag går mina tankar till den vackra som kämpar för framtida liv och står med famnen full av kärlek och hopp. Vill ge allt jag har av energi och kraft men det går inte. Känner mig maktlös och förbannad.

En helg som hittills inneburit mys med dottern, chokladätning, vänträffar, rödvinsdrickande och strosande längs gatorna i förorten. Jag älskar Stockholm men en lördag som denna känner jag längtan bort från det som är stad. Vill påminna och berätta för mig själv hur viktiga drömmar är. Livsviktiga. Man tänker att låt mig få bo vid havet och bara vara tillfreds resten av livet.

Nu har vi kramat om varandra
Sagt Hej [då] för idag
Sagt det där outtalade
Man ser i varandras ögon.
Det de kallar själ.

Det märkvärdiga i att se glimtarna. En dag att bevara i hjärtats vrår.

Denna morgon erkänner jag att jag fullkomligt älskar den här låten. Jag älskar dessutom det faktum att jag ska träffa kvinnan den påminner mig om, senare idag.

Ibland går livet på sparlåga. Man går dagar, veckor, månader och år utan att känna särskilt mycket för sin tillvaro. Men när sedan en dörr öppnas, är det som om en lavin störtar in i rummet.

Det är tidig morgon och jag kan givetvis inte sova en sådan här dag när jag egentligen är helt ledig. Det är strålande vackert ute och insvept i ett rött täcke med vita blommor på dricker jag ett te som gränsar till perfektion och lyssnar på klassisk musik i spotify. En kattungig katt i svart och vitt står och försöker se oberörd ut på fönsterbrädan utan att lyckas.

Så... vi pratar till slut. Jag sitter på köksbänken med luren tätt intill örat och lyssnar till allt som känns som det ska. Ledsenklumpen vägrar stanna kvar, för hennes röst lugnar så att jag alldeles glömmer bort vilka ord som gjorde vad. Mymlans ord ihop med vårsol. En kombination som håller om.

Jag är äntligen långledig i åtta dagar! Jag tror jag ska fira det med att vallfärda till systemet och köpa vin för pengar som jag inte har.

Jag tänker på henne, vars armar jag vill ska hålla om mig tills inget ont finns kvar. Hon är lite av eld. Jag vet inte vad det är med mig och vår sabla magnetism, men det går inte att hålla sig ifrån en närhet som talar till en så fruktansvärt mycket, ens om vi hade velat. Men det vill vi uppenbarligen inte.

En sång med text så vacker att mitt hjärta ler samtidigt som det gråter.

Det är kväll och jag har ätit kakor. Jag låg och funderade och har kommit fram till att det inte spelar någon roll hur mycket jag tänker på saken, jag blir inte klokare av det och jag vet inte riktigt hur jag ska bli klokare heller. I obarmhärtigt marsmörker finner jag det hela ganska outhärdligt.

Hör hennes röst i mitt huvud om natten, när mitt garde är nere, när jag står vid dörren in till sömnen. Där tillåts allt blomstra, där tillåts jag älska utan att ifrågasätta mig själv. Sen kan jag somna.

Jag är väldigt lycklig över att ha fått omgärda mig med denna minimänniska idag. Minsta Jonas är elva veckor och ljuvlig i sin blidhet. Fick äran att hålla honom tätt mot min kropp under merparten av eftermiddagen och dessutom log han mot mig. Jag fick även en god chans att prata ikapp mig med hans moder.

Blir själv imponerad av att jag arbetar bland så många kompetenta människor!

Det som räddar min sinnesstämning är att jag får träffa denna underbara vän ikväll.

I natt jobbade jag och nu ska jag till tandläkaren för att laga ett hål och senare ska jag jobba igen. Livet är skoj nästan hela tiden...

Jag känner mig lite förmögen efter norgeresan och la just 400 kr på ständigt nyhackad lök. En väl värd investering om man heter Annelie och försöker avveckla matlagning på halvfabrikat. Fryst påslök är svårt att försvara i längden.

Jag tycker alltid att det är en märklig känsla att flytta sig mellan länder på några timmar. Halv sex i morse pulsade jag ut i snön, halkade med väskan på en isfläck och höll nästan på att missa bussen. Samma buss som sen körde så långsamt att jag faktiskt missade tåget och därmed senare tvingades tigga mig förbi säkerhetskön på flygplatsen för att hinna. Nu har jag sovit middag i flera timmar, jag orkade inte ens flytta mig till soffan för att se reprisen av schlagern från i lördags. Det säger ju allt liksom.

Grattis idag till alla kvinnor! Vi har överlevt ännu ett år, i ett system som vill att vi ska tycka att den här dagen är ganska konstig.

Jeg er faenmeg så drittlei av og være her! Det er ikke lenge til jeg skal hjem til Sverige, i morgen tidlig drar jeg. Og jeg kan si att det gleder meg. For jeg har ikke lyst å forbli her og snakke norsk.

Jag har redan börjat
tänka på norska
och känner mig
lite knasig.

Jag gör dubbelt så många arbetspass som det finns dagar. Jag blir rik.

Nu tar jag strax min nattarbetande trötta kropp och sätter den på morgontåget västerut. Låter mil efter mil passera bakom slutna ögonlock.

Jag bara förväntades äta, svälja, förtära med mitt vanliga leende. Utan att yppa alla de där sanningarna, som jag för några dagar sedan nästan kräktes upp.

Även i stunder av ilska är jag dig nära. För jag är fortfarande en som fattar dig, men det tar du inte vara på.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Valen vi gör, riskerna vi tagit och hemligheterna vi bevarar.
Går det att leva i undantaget, utanför gränserna?

Hitta hem eller helt enkelt bara gå vilse.

Förra året antogs en lag i Amerika som tillät personer av samma kön att gifta sig. Sen, otroligt nog, fick både religiösa och trångsynta grupper sin vilja fram, så den 5 mars ska ärendet upp i domstol. Människor riskerar inte bara att bli av med rätten till giftermål, utan redan gifta kan även bli skilda mot sin vilja.

The Courage Campaign har skapat en video, Fidelity, som sätter ansikte på några av dessa drabbade människor. Se den och skriv sedan på protestlistan mot förslaget (på zip/ postal code kan du skriva vilket land du kommer från).

Resten av dagen ska jag fira min lillasyster som fyller 25 år, samt hennes bonusdotter Soraya som fyller 3!

Att vara rak är inte välkommet.
Att jag inte är tydlig är ett annat problem.
Att vara mig själv verkar också ställa till bekymmer.
Att jag tar plats är fruktansvärt upprörande.