Vad gör ni denna ljuvliga dag? Jag viftar med tårna och norpar bär från efterrättsfatet hemma hos mina föräldrar.

Som himlen i min näsa när jag vaknade. Ja, just så. Kanske är det namnfesten för barnet jag ska på, en okristen ritual där huvudpersonen kommer att bada i kärlek från omgivningen. Kanske är det vinet jag ska dricka i en kvinnas sällskap till kvällen, kanske är det sommarvädret, men vad spelar det egentligen för roll? Det är rörigt bland känslorna i mitt liv, men jag är nog glad. Glad för att det händer saker.

Så här går jag tillväga när jag träffar någon ny som skulle kunna vara bra för mig; Jag ignorerar människan i fråga (i ren panik) och svarar knappt på tilltal. Jag undviker ögonkontakt och blir på gränsen till autistiskt stum. Under tiden svettas jag kopiöst och rodnar. Undrar om det funkar som raggningstaktik?

Jag märker att mitt sköldpaddsskal växer sig starkare. Det funkar. Vad som däremot inte funkar är känslolivet. Jag sliter mina naglar. Skulle vilja dunka huvudet i väggen för att mota bort den annalkande idén om att avvisa i förebyggande syfte.

Tillit, hur fungerar det i praktiken?

...och lite lätt melankoli är ju bara konstnärligt och fint att ha.

Funderar på att starta en klubb på facebook. Då ska den heta nåt i stil med "Jag hade ett liv, men sen kom bredbandet".

Tankar har vilat stilla och långsamt, känslorna tårat mina ögon och kramat mitt hjärta. Vi människor har våra vardagliga tillkortakommanden, sorger som vi släpar på, problem som vi kämpar med. Men vi älskar. Det tänkte jag på idag. Det var en skön tanke. En kort stund av lycka. En ljusglimt i livet, medan jag körde bil längs Essingeleden.

Allt som är bra med västkusten satt i min soffa. Det fick mig att undra varför vi inte bor vid havet.

Morgonens rensning av avloppet kan vara något av det äckligaste jag någonsin företagit mig.

Det luktar bebis, världens bästa doft.
Man har dregel överallt.
Man skrattar med hjärtat.
Och känner livet.
Det lilla stora livet.

Jag läste just ett sånt passande citat i en bok:

Någonting otroligt väntar på att bli känt.

Jag orkar inte lägga ut bilder överallt, så semesterbilderna finns här!

Hon ringer mig för stöd när nervositeten tar över. Jag har tur. För det är rikedom. Det är närhet på riktigt. Väntan kan vara svårt. Vi vet. Vi som lever. Att mitt i allt det vackra kan själen göra ont. Men vi hoppas, delar, skrattar, gråter. Lever. Mitt i.

Levande liv. Jag unnar henne allt. Och jag tror faktiskt att lite av hennes livslust spiller över även på mig.

Lagom till att jag låg i solstolen och betraktade fettvalkarna så ringde mobilen. Vid 31 års ålder borde jag ha lärt mig att inte svara på okända telefonnummer, men det gjorde jag alltså och möttes av en hurtig röst. Den tillhörde Klas, personlig tränare på SATS. Han tyckte att det gått lång tid sen jag sa upp medlemsskapet och ville gärna träffas för att diskutera min hälsa. Som om vi vore polare meddelade han glatt att han fyller 25 år på torsdag och att hans enda önskning var att jag skulle boka in mig så han fick visa deras tjusiga maskiner. Dumma, dumma, lättlurade jag. Man vill ju inte göra Klas besviken på hans födelsedag. Jävligt smart drag, han fyller säkert år varje gång han ringer någon. Så nu har vi en dejt. Han ska sitta där på ena sidan med sin muskliga 20-something-kropp och jag ska sitta på den andra och skämmas över mitt osunda leverne. Tips på hur jag snyggt tar mig ur det här utan att göra Klas ledsen, mottages tacksamt.

Jag började dagen med att orsaka en kortslutning. Jag rostade helt enkelt sladden tillsammans med mackan i brödrosten. Jag hoppas att det inte var ett tecken på hur resten av veckan kommer bli.

Ibland undrar jag om jag missar något genom att vara så försiktig och långsam. Sen tänker jag att om jag nu eventuellt missar något, så beror det på att det kommer förpackat så löst att jag ändå inte vill ha det.

Relationer. Att lära känna nya människor. Det vackraste i livet och det svåraste, på en och samma gång. Kan man inte bara träffas, för att man gillar varandra? Och ligga i soffan och äta choklad? Utan löften, inget annat än tilltron till känslorna som spirar och förhoppningsvis finner sin väg. Som när de hittat hela vägen fram, blivit av den styrkan att inga definitioner längre känns nödvändiga.

Det är en underbart ledig söndag. En dag gjord för att sitta i en syrenberså och dricka rabarbersaft, läsa boken som jag längtar till och klappa en katt på magen.

Jag skulle egentligen fotat lunchen: hemmagjord sushi. Men jag glömde bort det.
Gott var det iallafall.

Och det regnar fortfarande. Och jag ler fortfarande.

Kvinnan med skrattrynkorna som talar rakt in i mig, ringde. Den fina dialekten. Den brinnande, trygga och levande inställningen. Det tog lång tid för mig att förstå. Att det var förut, när jag kom för nära, som hon blev som mest distanserad. Som skydd, som en borg, som ett torn att sitta i och bara koncentrera sig på att hålla ståldörrarna stängda. Men efter alla år har du nu ett hjärta som jag varsamt håller nyckeln till. Jag vet det och du vet att jag vet; närheten är något som våra själar valt. Vi har lyckats finna ett gemensamt nu, att fungera i.

Jag dricker eftermiddagste och längtar till en vecka i augusti. Den ska spenderas på platsen nedan. Det som är planerat, är att jag ska njuta. I Ramsvik. Jag längtar efter att andas doft av tång och välja en ny glassmak varje dag. Att sitta på klippan med ett glas rödvin om kvällen och se ut över havet. Det kommer att bli fint.

Lite vissen, mycket ska man behöva höra innan öronen trillar av. Mitt yttre skal skyddar mig inte mot allt, ibland äter det mig inifrån. Det brukade vara lätt att blunda bort, men ord är sällan bara ord, de är budbärare.

Ena benet i tryggheten.
Andra benet i framtiden.

Kom inte närmre!
Jo, kom närmre.
För det kan ta slut imorgon.
Eller hålla på för alltid.

Enkla händer som spår mina vägar. Vart linjerna drar mig vet jag inte.

Jag har huvudvärk och den behöver sovas bort snarast. För dottern valde att sova hos kusinerna inatt och mamman tackade ja till att gå ut på restaurang. Tredje dejten med samma person inom loppet av en vecka. Jag (vi) har absolut inte yttrat någon form av commitment och det är inget som skall göras i det närmaste heller. Inte definierat det mer än att jag sagt att jag tycker om henne och det är också det enda jag kan säga. Allt behöver få utvecklas långsamt i såna här saker.

Det är för sent för att trimma mig till beach 2009.
Kan man ha burka på stranden?

Utanför tilltar mörkret och det viner i knutarna på huset. Jag kan inte få ur mig det jag vill säga. Fåniga meningar kastas hit och dit och utkasten är många. För det mesta håller jag tyst om hur jag tänker, det blir bäst så.

Vi hade det fint jag och hon, åt lunch länge. Trampade ut och in i östermalmshallarna. Kollade läget i Humlegården och åkte sen vidare med livsbejakande vindar.

Att ställa tillbaka dygnet efter allt nattjobbande är inte det lättaste. Så jag dricker rödvin, sent på kvällen. Kollar på film. Klappar katterna, för det är fina endorfiner det med. Smyger in och luktar på det sovande barnet. Sen somnar jag.

Värmeljusen fladdrar stilla, dottern läser en bok och jag halvligger i soffan. Lugnet att hinna med. Att hinna njuta av långsamhet är ett underskattat tillstånd som jag ibland glömmer bort.

Tack för alla förslag! Kattungarna är nu namngivna:
Sigge, Svea, Selma och Silla.

(Jag lyckades avstyra Sindy från dotterns idébank i sista sekund)

Alltså, jag har så underbara vänner. Som är smarta, snälla, kreativa, vackra, roliga och så gillar dom mig! Man behöver inte ha så många vänner, bara man har de rätta. Jag har tur helt enkelt.

Min dotter har en del mindre roliga namnförslag på de här sötnosarna som tillfälligt bor i vår familj, så nu efterfrågas andra förslag på bokatstaven S. Den första bilden är på en kille och resten tjejer. Mamman heter Stella och min andra katt Smilla, så de namnen är redan upptagna.

När kommer jag att få vitaminbrist av alla halvfabrikat, för att jag hatar att laga mat?
Jag vill ha en hemmafru! Nu!

Jag fyller 31 år på söndag.
Jag önskar mig omsorg.
Äldrevård.

Jag lyssnade till en fin dialekt i telefonen för ett tag sedan. Hela dagen håller jag min Mymla mentalt i handen. Jag kramar henne och bär henne när hon inte känner sig kry. Det gör jag. Och hon gör samma sak för mig.

Vaknade med stora problem att andas imorse. Varje gång jag är förkyld så tror jag att jag kommer att snyta ut min hjärna genom näsan. Jag lovar, en dag kommer det att hända!

Hon är vacker, klok och hade den goda smaken att komma med det där lilla extra, något som fick mig att smälta. Tar det varligt. Ska lära känna långsamt.

På onsdagar (och andra dagar) när en bloggare har druckit ett glas vin för att dämpa nervositeten inför kvällens möte, kollar hon av ansiktet en sista gång med datorns hjälp.

Mina förväntningar och förhoppningar inför kvällens dejt är en inre bild av hur vi ska ta oss ut vid det där lilla mysiga stället vid vattnet. Undrar hur personkemin mellan oss är, om den motsvarar det vackra i texterna vi skickat fram och tillbaka de senaste veckorna. Hur buset i hennes blick, som lyser igenom på fotona, ser ut i verkligheten. Vad hon kan tänkas ha på sig. Och hur konversationen förhoppningsvis trevar sig fram till ett trevligt samtal. Tillkommer något mer, får det räknas som en välkommen bonus.

Havet glittrar och det är lite disigt.

- Jag vill inte. Sa dottern.
- Vad då? Undrade jag.
- Att semestern någonsin tar slut, svarade hon.

Jag kunde bara hålla med.

Med parfym. Jag märkte inte att jag köpte fel. Nu har jag märkt det. Min enkla fråga är; Varför gör man bindor med parfym? Är det den nya formen av raggardusch? Vad är det för fel med att tvätta sig?

Lyckliga jag ska äta middag med människor som jag tycker om. Ett sånt där par som ger en hopp om tvåsamheten.

Det tänker jag mycket på.
Om jag kommer att få blomma innan frosten tar mig.
Jag är ett rekorderligt fruntimmer trots allt.
Jag klarar mig kanske.

Jag gjorde en kommentar på en av mina favoritbloggar tidigare idag och besöksantalet här femdubblades. Så går det när man är yrkesskadad med skrivklåda i fingrarna. Och vilka gulliga gensvar. Jag blev generad ända ut i örsnibbarna.

Vissa dagar vandrar jag varsamt i tankarna. Andra dagar dundrar jag på som en ångvält och manglar mig själv till marken. Idag lindar jag in mig i bomull och nynnar lite snällt till mig själv.... så att det känns som om allt kan ordna sig.

Kattvakten, som även är min bästa vän, hade lämnat en liten present medan jag var på semester. Tre gratis träningspass på Friskis och svettis. Tack för piken sötnos. Jag vet inte om det var det faktum att vågen visade ett kilo extra imorse istället för sex mindre, eller att hälften av byxorna inte längre går att knäppa, eller kanske kombinationen av de båda som fick mig att anta erbjudandet. Nu ska jag alltså börja träna, kanske redan ikväll. Jag kommer att dö. Tack för den här tiden! Det var trevligt att lära känna er.

Igår, fast för fem år sedan, satt jag i en trappa på en båt, firade min födelsedag i förväg och blev förälskad i en kvinna. Hon visade sig ha de mjukaste och mest brännande läpparna som rev ner planeter. Idag sitter jag på en annan trappa i Älvsjö och tänker på hur mycket vatten som har runnit under broarna sen den kvällen. På hur fint det är att våra hjärtan fortfarande har plats för varandra. Att vi har en vänskap som inte är något för veklingar.

Vi är hemma igen, barnet och jag, en mycket skakig flygtur till trots. Dottern somnade en minut efter start och vaknade inte av sin mammas nervösa vinsvepande, allt för att undvika tankar på krascher. Flygvärdinnan hävdade, vänligt nog, att min nypåkomna flygrädsla säkert bara var ett svepskäl för att få dricka. Nu har jag sovit alldeles för lite och tänker inte kliva ur soffan. Dagen ska spenderas med att läsa ikapp de 237 inlägg mina favoriter bloggat under en vecka, titta på repriser på tv och klappa en höggravid katts mage.

Jag finns nära havet och mår följaktligen väl.

Kommande vecka blir det sparsamt med bloggande. För just det här kommer vara min utsikt, när jag vaknar i morgon!

Jag tänker med romantiskt skimmer och lite vemod på tider som aldrig kommer tillbaka. På en kärlekshistoria så vacker att man får svårt att andas. Men på något vis finns den ju ändå alltid kvar, så länge man minns.

Det har hänt något med mitt hjärta! En liten fladdring som jag normalt sett nog inte skulle ha lagt märke till. En skiftning i rytm som i sin litenhet till trots betyder allt. Den har nämligen gett mig hopp om att det eventuellt skulle kunna hända igen.

Om kvällarna ligger jag i min soffa och läser bloggar. Vackra ord är som droger för mig. Jag slukas upp fullständigt och flyttar in i andras världar. Tack för att ni finns där och delar med er.

Idag är det första maj och från denna dagen får alla gifta sig!