Det är sorgligt med döden, att behöva skiljas när man vill stanna tillsammans lite till. För det dröjer så länge tills man ses på andra sidan. Strax ska jag åka till Brännkyrka kyrka och sen vidare till Skogskyrkogården. Tända ljus för mormor, morfar och farmor. Sen ska jag ringa till farfar och höra hur han mår idag, fastän han alltid svarar exakt samma sak; "Det är som det är". Ja, men det har han ju faktiskt rätt i.

Läskigt duschdraperi men rolig designidé.

Jag sitter och skriver ett brev. Om en dröm ljuv och öm, fast sliten.
Och jag menar vad jag skriver. Raderar. Menar.

Det nyklippta och nytvättade mjuka håret som lockar sig mot mina kinder, höstsolen som handlöst kastar sig mot fönstret, doften av te ur en halvt urdrucken kopp, en saknad i hjärtat som gör lite ont. Inuti mig, denna underliga blandning av lycka och melankoli. Nej, jag har inte gjort det lätt för oss.

Jag tror att jag har bulimi, fast utan att kräkas. Kräkas är äckligt. I förrgår var jag nämligen hos någon hälsokost-analytiker och la ettusenfemtio kronor på preparat som ska bota diverse obalanser i kroppen...

...och igår åt jag upp hela plåten med kladdkakemuffins. Tolv stycken.

Jag har en ledig kväll och spenderar den självvalt i eget sällskap. Har laddat upp med kladdkakemuffins, levande ljus och Happy-go-lucky i dvd:n. Efter den tror jag att jag ska kolla på skräckfilm. En väldigt dum och dålig idé, det kan jag säga redan nu!

Det finns tillfällen så sköra, att jag bara vill tassa runt försiktigt.
Inte störa, inte märkas, bara vara.

En god vän till mig har bestämt sig för att försöka bli med regnbågsbarn.
Hon skriver om äventyret under pseudonym:

Meddelande från barnafadern gör gällande att dotterns feber som upptäcktes igår, ligger konstant på 39 grader. Detta trots antibiotika sen en vecka tillbaka som tar det mesta i bakterieväg. Kan det vara svinis som fått fäste i hennes lilla kropp lagom till höstlovet, det känns inte rättvist alls.

Ikväll ska jag se till att få mig ett skjut på jobbet.....

…och jag hatar tystnaden lika mycket som jag älskar den här sången.

Jag har varit här förut, det känns alltför välbekant. Här bor ingen ondska, bara sorg som ville bli något annat. Här finns ingen bitterhet, bara ofärdiga drömmar. Jag får för mig att jag kan vara kvar, men vet inte hur.

Året när bilden togs är 1996, aprilsolen skiner över Odenplan och jag är 17 år. Går medieprogrammet i Kärrtorps gymnasium och gör praktik på tidningen Mitt Livs Novell. Får vara omslagsmodell för ett hårspänne som de ska skänka med kommande nummer, det hårspänne som knappt syns på just den här bilden.

Jämfört med 2009 så hade jag ofärgat hår, sämre hy, mindre tuttar och mer ögonbryn. Jag var stormande kär i en sex år äldre kille, men kunde inte i mina vildaste fantasier föreställt mig att vi skulle få en dotter bara två år senare. Eller att jag skulle gå med i prideparader framöver.

Ibland saknar jag min naturliga hårfärg. I övrigt är allt bättre nu.

Det är en regnig natt. Inga stjärnor berättar om vägen hem.

Mina föräldrar ställer upp för mig i tid och otid med utlånande av bil, katt, kanin och barnvakt. Så jag tyckte det var hög tid för en gest av uppskattning och har bjudit in till trerättersmiddag med goda drycker, nu när streptokocker och humörsvängningar blivit utjagade ur huset. Jag har skrivit ut recept från Tasteline, men är lite rädd att jag med mina bristande matlagningskunskaper har tagit mig vatten över huvudet. Nedanstående rätter ska i alla fall serveras, hur de än kommer se ut på tallriken:

Har en het date strax...

..med en varm tomat och ostsmörgås, en katt på magen och Johan Falk-serien på dvd.

Idag är jag tacksam över att den här gubben fick för sig att experimentera med mögelsvampar en gång i tiden. Utan honom hade jag och dottern kanske behövt spendera lång tid med dessa febriga kroppar och halsmandlar i tennisbollsstorlek.

Jag sitter inne med alla orden men har glömt hur man talar.

I'm not gonna spell it out men somliga individer borde gå en kurs i hyfs och etikett. Speciellt om personen man plötsligt rymmer ifrån inte gjort någonting för att förtjäna det.

I övrigt, nej. Inget nytt. Jo, jag har ont i handlederna. Det är säkert Ebola.
Klart jag ska drabbas av det. Suck.

Jag var dödstrött och såg fram emot att lägga mig tidigt, men vaknade efter bara en stund. Nu har jag väntat mer än en timme på att kunna somna om. Det gör ont i både inre och yttre molekyler och tankarna spretar åt alla håll. Samtidigt känner jag mig likgiltig, sliter med att känna något överhuvudtaget. Håller saker på avstånd. Känner inte saknad, inte glädje, inte längtan. Bara ren och tyst tomhet. Det som förväntas vara enkelt är ju hela världen för mig!

Ha tålamod. Jag kommer nog snart tillbaka till mig själv igen. Om tusen suckar.

Idag är en sån dag då jag varit så trött att jag gråtit av utmattning, blivit arg på fel personer och velat slå sönder saker omkring mig. Samma visa varje månad.

Kul tjej. Jättekul.

Jag ser fortfarande tillvaron i femton nyanser av skitgrått.

Som ett brev på posten kom alla tårar. De kommer lite när de vill, oftast oväntade. Bestämde mig för att ta en promenad genom skogen och det var ett bra beslut. För det är svårt att sura när man ser alla löv som vill bli plockade.

Idag har jag planterat 18 tulpanlökar. Alla som tror att tulpanerna hinner slå ut innan rådjuren äter upp dem till frukost, räcker upp en hand!

Dotterns reaktion nedan, när jag råkade kalla hennes leggings för pantalonger.

På 80-talet sa man skipants, på 90-talet sa man pantalonger och sen blev det tights. Men nu är tights strumpbyxor som hette kalasbyxor när jag var liten. Pantalonger heter idag leggings.

Ett av många tips att läsa på Vårdguidens sida:
Vid långvariga problem med gastrit (=halsbränna) bör du se över ditt tedrickande.

Ha! As if.

Jag bloggpausar några dagar. Försök att inte sakna ihjäl er.

Nu kan jag även sätta upp linfröolja på listan över piller och oljor mot pms/pmd, som visat sig vara totalt verkningslösa. Det enda som hände under en månads förbrukning var att jag blev illamående, medan allt annat är sig likt. Det var det sista oprövade på hälsokostmarknaden. Trist för mig och ännu värre för omgivningen.

Fulhösten är redan här. Nästan alla löv borta och det börjar se bart och ruggigt ut. Idag hade jag storslagna planer på att höstrensa trädgårdsplätten, men knappast att det kommer hända i ösregn.

Istället väntar jag på att dottern ska sluta skolan för dagen. Vi ska åka gocartrace men det vet hon inte om än. Ibland har det sina fördelar att vara en ung och barnslig mamma. Ni ska inte tro att jag för ett ögonblick låter henne vinna för att vara snäll. Vi tävlar stenhårt i både gocart och slalom, på humoristiskt fullaste allvar.

Facebook statusuppdateringar från verkligheten. Hon har en fin blogg i övrigt också.

Fallet är långt borta, mer hypotetiskt än någonsin. Världen kommer inte att explodera, men jag är fortfarande ängslig för det, dansar fortfarande i en gammal takt då och då. Kanske livet handlar om perfekta avvägningar, mellan mörkt och ljust, bra och dåligt, gråt och skratt.

Det är skönt att vara lyckligt ovetande. Men så funkar ju inte det hur länge som helst, jag vet.

I dag kunde jag konstatera att jag varken har lunginflammation eller svininfluensa. Jag skulle vilja påstå att 13 timmars sömn var botemedlet! Gick upp för att skicka dottern till skolan, men somnade sen om och vaknade vid lunchtid, pigg och frisk som en nötkärna. Tempen som sakta hade stigit under gårdagen är nu nere på normala grader. Jag tror att kroppen börjar protestera alltmer mot oregelbundna arbetstider, men jag hoppas att den står ut med det till nästa höst. Sen är det dags att dra ner på girigheten till förmån för hälsan.

Hon som bott vid havet västerut
lever just idag i staden österut.
Hon längtar. Kanske hem.
Jag längtar också. Kanske bort.

Men först den här dagen i nuet, tillsammans.

Jag verkar balansera på gränsen till sjuk, vilket är otroligt ovanligt för mig. Brukar aldrig bli sjuk, speciellt inte de senaste åren då jag utsatts för små doser av bakterier dagligen. Men nu verkar det som att jag fastnat i någon slags rethosta och konstigt magont som varken bryter ut eller försvinner. Det, och en förlamande trötthet. Hoppas att det inte är svinis som hunnit hoppa på mig för att jävlas, bara för att jag har förtur till vaccinet nästa vecka.

Det blir en massa vila och te nu. Måste ju förbruka mitt förråd med 31 tesorter någon gång och det här känns ju som ett gyllene tillfälle.

Jag har varit uppe sen halv sju, packat matsäck och vinkat av dottern som ska ha idrottsdag med skolan. Nu har jag avnjutit dagens första te och funderar på att somna om en timme. Årets första snöflingor faller på min gata och jag är ingen anhängare av kyla. Sov dessutom dåligt i natt så det är bäst att ta det varligt. Därför har jag verkligen inga planer alls för dagen, annat än att ta en promenad genom skogen och förhoppningsvis komma ut på andra sidan.

Tusen ord, tankar och meningar analyseras till pusselbitar som man sen försöker få ihop. Man kan säga att jag är världsvan vid att göra det. Betraktar känslan på håll och låter den ta plats i kroppen, som en endorfinkick eller som en smärtreflex? För det är verkligen svårt när man vill säga mer än man klarar. Sanningar kryper under lager av leenden och tystnader. Jag iakttar henne hellre i smyg än pratar om det stora. För hur mycket skulle inte det svida, tänker jag. Så det får bli lite snack om allt runt omkring istället.

Hej då-hälsningar i famnen på varandra och jag vill sova under samma tak i natt. Med lugn lämnar jag dig ändå. Noggrann att viska orden till dig när du somnar.

Ibland saknas ord.
Det är tur att det inte saknas kärlek.

Det har tagit flera dagar att få rummet tapetserat och möblerat, och jag har skruvat krokar och spikat tavlor. Lyckligtvis blev jag färdig i tid. E kom hem idag efter skolan och virvlade runt mellan de nya sakerna, som var en överraskning.

- Vad tycker du bäst om med ditt nya rum? frågade jag.

- Att du älskar mig.

Ett svar som kändes i hjärtat.

I dag har jag slagit ett telefonnummer som jag inte slagit på väldigt länge.
Det var lite roligt (eller så jävla).

Min oro för hur somligt ska lösas, ligger här och vrider sig, någonstans i grunden som för det mesta. Men glädjen ligger just nu högre och närmare och det ska jag nog vara tacksam för. Det är jag tacksam för. Det kan ändå inte vara meningen att människor bara ska promenera iväg i solnedgången sida vid sida. De måste kommunicera, gärna rycka och dra lite i varandra. Älska varandra. Den bok som vi närmar oss ett nytt blankt kapitel i, är magisk. Speciellt eftersom vi vet att den handling som redan håller på att formas, kommer sätta sig i pulsen, i ådrorna, i hjärtat.

Jag gillar att vara vaken om natten, det är oftast då jag får ro nog att fundera. När alla andra sover sött i sina sängar får jag utrymme att existera. Vandrar genom tankarna med endast stjärnorna, månen och mina egna hjärtslag som sällskap.

Jag jobbar som vanligt. Vad ska ni som läser göra i helgen? Det gamla vanliga, supa och knulla?

 

Fundersam efter en natt fylld av talande drömmar. Det är skönt att veta att det finns någon att ringa, utan att man behöver förklara något. Men jag orkar inte ha en konversation nu, vill bara ha dina andetag i min nacke.

Tänker på folk som är där ena dagen och borta nästa. Idag ska jag följa min bästa vän L till kyrkan, när hon begraver sin pappa som dog alldeles för tidigt och oväntat. Vi ska gråta och samtidigt vara glada att vi har varandra och att vi lever. Vi är flera som inte kommer att tillåta att hon faller så hårt, hennes nätverk i livspusslet håller.

Jag delar mina tankar med kvällsteet och väntar på ett livstecken.

En tjej på mitt jobb använde ordet imposant i en mening. Jag gjorde klart för henne att vi nu måste ingå äktenskap. Hon sa ja!

Ni som inte ser förändringen automatiskt bör uppdatera sidan i webbläsaren.

Just nu är jag som en skuggpersonlighet, lite höstdeprimerad. Dålig på att kommentera, skriva, prata, maila. Dålig på att titta folk i ögonen. Det är inget som tar kål på en, men just idag vill jag helst krypa in i mitt skal och stanna där. Visar bara upp det hårda ytterhöljet och gömmer det mjuka inre från hela världen.

Lite vemodig idag. Vet inte riktigt vad det är men det känns som att det är något som saknas. Gnistan kanske? Det finns ingen anledning att gråta, men inte heller många orsaker till skratt. Det har blivit mycket te och tända ljus, det lägger sig som mjuka famnar kring det ledsna.

Jag har hittat den ultimata lösningen för dilemmat att vilja servera min dotter bra råvaror på tallriken, kontra mitt totala ointresse för matlagning. Hakade på deras pröva-på-erbjudande i två veckor! Väldigt prisvärt faktiskt. Återkommer med recension.

Jag måste ha fönstret på vid gavel så att kattskrället fattar att jag har kommit hem. Jag som inte ens vill gå ut. Inte ens öppna kylskåpet. Kallt! Men det är väl bara att slå tillbaka med värmeljus och te, i mängder.

Är det redan natt? 07.25 avgår tåget mot Sverige och jag ska åka med.

Ramlade in på en sida om Maria Wine, kvinnan som skrev de kloka orden:

"Älska mig
men kom inte för nära.
Lämna plats åt kärleken
att skratta åt sin lycka.
Låt alltid en eld av mitt
blonda hår
vara fri."

Dikten fanns för övrigt på tunnelbanans poesiskyltar 1995. Då stal jag en (eller kanske flera) och hängde på väggen i mitt flickrum.

Jag bedömer risken som 84%, att jag trotsar ösregn för att förse min kropp med socker.

Så här svullen och rödnäst blir man av att se filmen "I taket lyser stjärnorna". Det var den värd!

Tumble outta bed and
stumble to the kitchen,
pour myself a cup of ambition.

Jag hade så långtråkigt att jag bestämde mig för att provåka sträckan till sjukhemmet som jag ska jobba på resten av helgen. Jag är nämligen inte så förtjust i att åka vilse på lördagsmorgnar i utlandet.

Och Du fina som är med mig. Det är så här att solen var bländande, så på hemvägen fortsatte jag med trikken till havet. Jag stod på Aker brygge och försökte ta en bra mobilbild för att skicka till Dig, men jag blev så besviken när jag såg den. Det blev mest vatten. Den kylslagna luften kom inte med på bild, inte heller hur vinden tog tag i vågorna. Inget av hur det känns. Så jag raderade bilden och gick vidare lite besviken, jag ville ju att du skulle få se färgerna just där och då. Men nu vet du i alla fall att jag tänkte på dig och på den där mjuka känslan som din röst skapar i min mage.

Ofrivilligt ledig fredagskväll och som ett brev på posten kommer hemlängtan. Jag vill arbeta så att jag inte hinner känna efter, för det här landet gör något dumt med en psykologiskt. Varje gång.

Så nu är vi klara med den här veckan tycker jag.

Man føler seg så velkommen her denne gang.

Oslo is calling.

Jag tror att allting ordnar sig, om vi vill det. Om man fortsätter tro på att allt är möjligt.

Så stilla dig mitt hjärta
Håll andan än en stund.