Lördag.

Jag har sol.
Jag har semester.
Jag har, ändå, en saknad.

Natthimlens stjärnor
Viskar ditt namn
Bortom horisonten
Skymtar jag dig.

Du
Är inom mig
Överallt

Närmast
Och för långt borta.

Hej bloggen. Idag bär det av till Marocko med dottern och jag kommer inte hinna med dig. Förlåt mig älskade, älskade bloggen, det är inte du, det är jag. Jag vill gärna att vi ska vara vänner. Du är viktig för mig. Bla bla bla bla.

Bloggen tar sommarlov ett par veckor medan jag är ute och reser.
Eventuella ströinlägg kan förekomma. Ha det gott!

Jag bläddrar bland bilder på ett par ögon
de man känner igen
ögonen man drunknat i förr
fortfarande simmar vilse i.

Jag har inget foto uppsatt, men det spelar ingen roll.
Det är alltid henne jag ser i alla fall.

Längtar alltid dit, längtar alltid hem. Jag tror att det där med att vara älskad och att känna sig älskad är två skilda saker. Man glömmer lätt bort att skillnaden spelar roll. Det finns inget att räddas ifrån just nu, det finns inget som behöver bedövas. Livet är fint och jag kan inte sluta drömma.

Hjärtat är fullt av lyckligt lugn när jag kliver ur bilen.
Sedan möter hon mig och plötsligt är rummet allt annat än tomt.
Jag vill bara finnas i det vinddraget som leker i mitt ansikte och på min hud.
Jag dör av klyschighet och av känslan som fyller mig med värme.

Jag har väskan full med roliga minnen och kroppen full av längtan. Har ätit tre mål mat om dagen, sovit många timmar per dygn samt andas in frisk luft. Okej, men nu vill jag bebismysa igen.

Å jösses hur ska jag klara mig utan dem under hela min semester?

Min saknad är nästintill gigantisk, men det är ändå en bra sådan på något skruvat vis. Fast det kanske innebär att jag borde klassificera det som längtan, eller?

Jag spenderade fyra dagar i symbios med bebisen som stavas lycka och hennes finfina mamma, som nu står mig närmare än någonsin. Sista dagen ägnades mestadels åt att känna på gräs, bada på Fyrishov och hänga på mammans jobb. I natt kommer jag att få sova en skön obruten sömn. Men bebishullet saknas onekligen vid min sida.

 

Så packar man en barnvagn...

närhet nära
nyvakna ögonblick av värme
framtidstro med famlande fingrar.

Sedan öppnade hon munnen och sa precis det jag hade tänkt mig att hon skulle säga och jag tänkte att det inte alls gör någonting att jag inte förstår allt. För om det vore annorlunda så hade det inte varit vi.

Jag älskar hennes självklarhet. När vi pratar blir allt enkelt och det jag inte förstår, tänker jag att jag en dag kommer att förstå. Jag tänker att enkelheten är vacker. Att jag inte har en uns av den i mig. Den kommer vare sig naturligt eller av sig självt, men hon har den. Den bor där i henne och att ha henne nära göder mig med värme. Jag tycker om henne nära.

Jag älskar den där punkten på din panna. Där är du så len. Och när jag lägger näsan mot den är doften så berusande. Det är du. Den doften är bara du. Jag gillar att sova ihop med dig. Att höra dig andas tungt är så lugnande.

-----------------
Otroligt hur lång dagen blir när man stiger upp innan 07:00. Det känns i kroppen att jag var 12 år yngre när jag hade en egen bebis att ta hand om, minns inte att det var så energikrävande! Speedad på övertrött manér, någon? Jag gissar på total kraschlandning när hennes mamma tar över ikväll.

Värme, små blonda hårfjun runt mina fingrar, en sval bil och en himmel full av skratt. Nu åker vi.

Jag älskar Tradera! Idag budade jag hem en tidig födelsedagspresent till dottern. Jag tar med henne på ett fullbokat Twilight fan event på Hovet nästa måndag, så att hon får se sina favoritskådespelare Kristen Stewart och Taylor Lautner live! Jag antar att jag borde försöka hinna se någon av filmerna själv innan dess, för att vara ett värdigt sällskap.

Packar sinnet med energi och väskan med omsorgsfullt utvalda kläder som gärna får kladdas ner. Jag gillar att köra bil så vi rullar iväg och kommer tillbaka om några dagar. Allt är förberett nu och den lilla åker med mig imorgon, vi ska installera oss i en lyxsvit på ett hotell.

Det enda jag ska göra närmsta dagarna, är att förvalta och mysa med en förmögenhet av varm bebishud, de timmar hennes mamma arbetar. Större ambition finns inte.

Jag har lärt mig mycket av att flytta. Det mesta är bra och fint och liksom fjäderlätt. Men jag har också lärt mig att ångest packar ner sig själv i flyttkartonger som inte finns. Och ångest packar upp sig själv.

Jag vandrar fram längs det tidigare outforskade kvarteret. Jag sätter mig ner i parken bland alla de så okända människorna. Jag går till en lägenhet som känns mer hemma än mitt förra hem.

Jag trivs här nu.

Sch, slå inte så fort
Det är så många dagar kvar
Vänta bara lite till
hjärtat mitt.

Jag tänker tapeter idag, lite vildare färger än jag haft förut. Det blir en fondvägg i sovrummet och en hel vägg i köket, skönt grönt till det vita. Så hoppas man ju att matlagningsintresset kanske dimper ner på köpet!

Jag var nära att skriva något ledset, men det har jag ju slutat med.

Idag går min dotter ut mellanstadiet och det ska firas! Jag sitter och klipper med ögonen i väntan på att skolavslutningen ska börja, efter en extranatt med arbete. Inte förrän i eftermiddag finns det tid till att sova.

Jag brukar ofta gnälla de veckor jag jobbar. Klaga på att man sover konstigt, äter konstigt och tänker konstigt av att vända på dygnet. Jag liksom frossar i min egen sömnbrist med skräckblandad förtjusning. Förtjusning som i fascination över att jag kan vara vaken och fungera på den sidan av dygnet. Skräck som i en stark känsla av att jag utsätter mig själv för någon sorts ohälsosam rubbning, av vilken konsekvenserna ännu inte visat sig.

Jag är en känslomänniska, men dålig på att visa det. Jag stänger liksom av och låser in för att jag är rädd att skrämma bort människor om jag är för ärlig med vad jag känner och tänker om det mesta. Egentligen vet jag såklart att det är precis tvärtom; jag skrämmer bort människor när jag inte är ärlig, när jag inte berättar hur jag känner, när jag inte berättar vad jag vill.

Med denna lilla rosenknopp.

I går kväll tillbringade jag några timmar med goda människor, såna där människor som man slappnar av tillsammans med. Där allt blir enkelt och opretentiöst och i vars sällskap man trivs. Jag, tre västkusttjejer och så himla mycket blandade känslor. Det var fint det.

Tänk, tänk att det går att glömma bort hur vackert det kan kännas med sommar. Att det går att glömma bort den exakta färgen på mälarens vågor, att man kan sluta minnas hur värme känns. Men nu, efter helgen, vet jag hur det känns. Mer än någonsin.

 

Idag gifter sig lillasyster och egentligen har jag inte tid med er för jag måste sminkas och få på mig finklänningen. Ville bara visa håruppsättningen som jag fick hos frisören nyss!

Nervositeten över att hålla tal inför 60 personer under middagen går nu in i förlamningsfasen. Från hjärtklappning till reptilzombie, vilket i och för sig är ganska skönt.

Det förvånar mig fortfarande ibland, att det inte är svårt att känna sig hel längre. Att höra till, att delta, att trivas, att vara närvarande. Det är lätt att vara närvarande. Vi existerar mycket på okända djup och i otillräckligt ljus, men även det som syns är vackert.

Morgonen är fortfarande tidig och jag ska snart iväg och hämta upp en present. Den är till min lillasyster och hennes pojkvän, för imorgon blir de nämligen man och hustru. Min kaxiga, sex år yngre lillasyster, som jag bråkade oavbrutet med tills jag flyttade hemifrån, är numera någon som jag håller nära och kär. Så nära att jag till och med får äran att vara hennes brudtärna, tillsammans med vår storasyster. Det kommer bli en dag att minnas!

Lillasyster som giftasvuxen

Kanske det blir lättare att distansera sig från förbjudna tankar, till en engelsk rubrik?

Det är konstigt hur man kan vara mer rädd för att inte hinna städa, än för att inte hinna dejta någon.

Kroppens försvarssystem är ett praktiskt påhitt.

Hon faller långsamt
Väntar på räddning
Precision: En famn.

Ska det bära av till Oslo eller Bergen i sommar, det är frågan! På grund av en klantig handläggare är jag helt plötsligt inbokad på båda ställena, med två olika firmor. Under samma period. Jag gillar Bergen som stad bättre, men jobbet i Oslo är roligare. Jobbet i Oslo innebär dock att jag måste stå ut med en inkompetent arbetsgivare, medan jobbet i Bergen är aningens sämre betalt. Vad hade ni valt?

Dagarna ser ungefär likadana ut fram till helgen, solstrålarna avlöser varandra och jag myser med dottern så fort hon kommer hem från skolan. Tempot är långsamt, långsamt och kravlöst. Största stressen är att hinna dricka upp teet innan det svalnar. Allt annat håller jag på avstånd, ett par ögonblick i taget.

Det är första dagen på sommaren. Vinden inger ingen känsla av sommar direkt och solen är blek. Men jag kan tillägga att klockan är kvart över åtta på morgonen och jag sitter på ett balkonggolv och skriver detta, iförd bara ett linne. Sådant är värt att tilläggas. Känslan i maggropen är varm. Så tydligt att det går att ta på, så diffus att inga ord kan beskriva. Hur många steg jag än går bort från och hur mycket luft jag än andas, så går känslan inte över.

Det här är en låt som jag just nu spelar tillräckligt högt för att grannarna också ska få vakna glada.