Minnena fortsätter att cirkulera omkring mig. Vägen är slingrande, men någonstans ska vi och i den tanken vilar jag trygg för stunden. Det gäller att välja vilka man vill ha nära sig. Livet är för kort för att göra någonting annat.

Jag har redan bott i min lägenhet i sju månader, men det är först nu som inredningen är nästintill färdigställd. Bara lite kvar. Tänkte bjuda på före/efter-bilder i den takt jag hinner få upp dem. Vi börjar med mitt och dotterns sovrum:



----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Trettio sekunder åt gången är det vi. Då är vi allt som flimrar under ögonlocken. Vi skrattar åt allt som hänt, pratar om drömmar och livet och du säger saker som jag tänker, precis som om det var mina ord som ekade i öronen. Pusselbitar faller ner i ett rasande tempo och alla hamnar rätt och bilden växer och vi växer nog också lite med bilden.

Trettio sekunder av allt och ingenting och så vet jag att du tänker att du inte är perfekt. Att det här inte är perfekt, att ingenting är perfekt. Och jag önskar jag vågade säga att ingenting av det spelar någon roll för det enda som är viktigt är att vi är perfekta för varandra, på vårt vis. Vi har alltid varit nära utan att själva förstå varför och jag lever för trettio sekunder åt gången. Sist var det faktiskt 35 sekunder.

 

Det finns vissa ord och sammansättningar av ord som kan göra skillnad, både för den som yttrar dem, och för den som orden är tillägnade. En dag ska jag våga säga allt det där som jag bara kan skriva. En dag ska trettio sekunder få bli mer än en bråkdels verklighet i en väldigt märklig värld. En bråkdels sanning där allt annat är konstigt. Men den dagen är inte just idag.

Man kan tro att det är en kulen oktoberkväll men det är det inte, för vid köksbänken står min dotter och systerdotter och vispar efterrätt under skratt och stoj. Vi skrattar ikapp och jag tänker att skratt som delas är fina. Sådana som går ihop med varandra och man inte vet vem som börjar eller slutar eller varför. Bara att det är väldigt fint. Om en timme kommer en god vän förbi med en flaska vin som ska delas oss emellan.

Det är sådana här kvällar som får mig att fortsätta andas.

Den där sommaren och hösten. De kan ha varit de bästa någonsin, jag visste bara inte om det då. Man kan inte äga människor men de månaderna ägde vi en bit av varandra. Vi visste nog inte om att vi skapade början till vår egen historia. Sedan började snön att falla och kaoset kom, men kvar i slutändan stannade allt det avskalat fina som blivit vi. Nu har jag alltid någon som fångar upp mig om jag är på väg att falla.

Hur många liter te krävs det för att värma upp en frusen kropp? Pratar vi tre liter? Fem?
Jag dricker och dricker.

Jag älskar att planera guldkanter på tillvaron och en dag kom jag och en vän på världens bästa idé. Vi ska fira nyårsafton på en herrgård, Dufweholm närmare bestämt! De erbjuder afternoon tea med scones, sjurätters middag och fyrverkerier. En investering i välmående, det känns som något av en succé!

Obarmhärtigt tidigt ringer väckarklockan, men trots detta har jag redan varit vaken ett tag. Oförmögen att sova i sovrummet som är mörkt, trots att frosten glänser utanför.

Du behöver inte vara rädd, hör jag någon säga. Jag kan inte låta bli att vara det ändå. Ler stort till svar så att de inte ska kunna se in under oskyddad hud. Inte tänka på det som gör ont, det blir inget bättre av. Jag har antagligen ändå inte lika ont som jag är rädd. Andas. Lyssnar. Fokuserar på andra tankar istället, andra färger och konturer. Allt är genomförbart.

På vägen hem slinker jag in på konditoriet där det ligger gyllenbruna, nybakade bullar på rad. En fick följa med hem och trösta det rädda.

Kvällen kommer, jag är klarvaken och längtar inte till imorgon. Jag läser böcker men glömmer bort handlingen. Jag minns inte vad karaktärerna heter, bara vad hennes ögonfärg är. Kvällar som denna får mig att känna, får mig att tänka tankar som gör min blick alldeles suddig.

Det händer så mycket hemliga saker! Saker som jag inte får berätta. Än. Men snart så ska jag skvallra för er. Nu är jag i alla fall jobbledig i nio dagar och dottern har kommit hem. Det känns alldeles utmärkt det.

Jag skulle ta hennes hand och allt skulle vara precis som på tredje däck.

Jag hör smattret mot fönsterrutan. Vad är det absolut värsta som kan hända ikväll? Att dö ensam med sina katter när det regnar. Jag menar det. Vad som helst, bara inte regn. Bara inte ensam. Lyfter telefonen och slår numret som jag kan utantill.

Hej baby, lever du, är du där? Hallå, hör du mig?

Det gör hon förstås.

Det luktar apelsin och jag tänker. Kanske är det inte apelsin, kanske är det bara rengöringsmedel. Golvet är fortfarande vått efter skurmoppsdragen. Mitt hem ska alltid lukta såpa, som i en småstadsidyll.

Det luktar apelsin och jag tänker på fingrarna. Överallt i boendet tänker jag på händerna och hur de känns. Klockan är halv fem och jag är för nyvaken för att tänka djupt. Jag slutar genast. Kokar mitt te i stillhet.

Det pågår förändringar i tillvaron som gör mig tunn i huden. Oftast känns det inte alls sorgligt att bo ensam, men nu är det höst och jag har ett ständigt Niagarafall på lut. Åh, att köpa tre ynka deciliter mjölk, bara till sig själv. Andra saker som spär på är att vara ensam hemma utan dottern som man dessutom har bråkat med över telefon/ stå i mataffären med ett mjölkpaket i handen när alla andra har storhandlat inför helgen / vara frusen och hemkommen till diskberg och orkeslöshet/ vetskapen om att man ska jobba hela helgen.

Små, små situationer som blir till oceaner bakom ögonen. Önskar mig att gråta ut.

Lyssnar på musik, städar som en galning och försöker hålla skithjärtat på rätt kurs.

det känns inte tomt som i avsaknad av något.
snarare tomt som i väntan på något.

Det är så mycket lättare att skriva på natten, skillnaden mellan dröm och verklighet är mer diffus då. Ibland känns verkligheten lite vass i kanterna. Jag är inte gjord för att klara det. Så jag läser böcker om kärlek istället. Det är himla fint det också. Framför allt så är det riskfritt.

Och jag kunde inte bortse från hur nära du egentligen låg, om man bortsåg från alla ord som kom lite emellan. Men det var svårt att tänka alls, när dina ögon trängde in i mina och varje del av mig ville ta bort alla kuddar och ord som fanns i vägen och när dina skor låg sådär slarvigt passande i min hall så att jag ville att de skulle ligga där för jämnan.

Kanske är det därför det blir lite tyst här ibland nuförtiden. För att du fyller hela mig och mycket av det som skrivs här har ditt namn mellan raderna. Du är liksom lite av mitt eget favoritbibliotek.

Om precis 7 månader fyller jag år!

 

Önskar mig någonstans ikväll. Dit där något känns. Har lite svårt för att kolla på något som helst tv-program innehållande sex, för det ofrivilliga celibatlivet funkar bara så länge man inte blir påmind om alternativet. Ingen hand tar ännu min hand. Ingen sliter ut andra halvan av sängen och viskar mig hel. Ingen ligger och läser, ber mig hålla käften i duschen eller spelar sina favoritlåtar när rödvinet och natten är på upphällningen.

Men drömmarna om henne, de bor kvar i ett skyddat rum dit vardagen aldrig når.
Så var det sagt. En slags halv bekännelse.

Jag frågar mig hur många kilo lättare jag skulle vara om man tog bort alla tankar som jag verkar vara fylld av. Och jag tänker att det kanske inte skulle vara så mycket kvar av mig då.

Jag satte mig längst ut på ena sidan och fastän det fanns mycket annan plats, så valde den lilla att krypa fram och placera sitt huvud i mitt knä. Kanske drog armen den lilla kroppen intill sig. Kanske fanns lugn värme mellan kinder som eftergivet lutade sig mot varandra. Försiktigt. Rädda att rubba balansen. Rädda att bryta koncentrationen.

Häromdagen körde jag förbi Stora Essingen och bestämde mig för att svänga in och titta på huset som morfar byggde åt sig och mormor, där min mamma och hennes syskon växte upp. Utsidan var sig lik. Samma vita tegel, samma staket i svart smide och samma enorma rhododendronbuske. Det nya bestod av två sparkcyklar som stod lutade mot väggen.

Morfar berättade jämt för sina barn och barnbarn om vilken tur han hade som levde med en sån fantastisk kvinna och det hördes att han menade det. Mormor sa åt honom att sluta tjata om det, sen skrattade hon nöjt och rodnade varje gång. De fick 75 år tillsammans och dog med bara några månaders mellanrum.

Ibland får jag för mig att jag har ärvt känslor av den beständiga sorten från dem.

Jag borde nog lämna in min kära Macbook för lite yttre renovering, eftersom garantin utgår i december. Problemet är bara att det känns som att bli av med ena handen. Vilket förmodligen innebär att det blir en nyttig separation.

ge mig ett stockholm i solsken
något att skratta åt
och
en svulstig helkväll med en vän i närhet.

Är trött och sur, så ni kan ju tänka er träsket som sitter här i soffan. Jag får Shrek att se fräsch ut. Jabba the Hut är som en vårvind i jämförelse.

Åh hjärtat, det värker. Det är en sådan tid. Saker som släpper och så jag. I mitten.

Jag gick med händerna långt nere i fickorna, jag är inte helt säker men jag tror att hon lät armarna hänga fria. Det var en fredag men inte särskilt trångt i affären. Vi gick ganska nära varandra ändå. Vi åkte rulltrappa upp till en restaurang och jag kan inte minnas om vi stod på samma trappsteg eller inte. Kanske stod jag på steget ovanför henne.

Du sitter till höger om mig på sängen och jag lutar mig mot dig. Det är som att jag kastar mig ut för ett stup när jag gör det, på liv eller död. Men det vet ju bara jag. Fastän två helt olika människor bara sitter där på kanten av en säng och existerar tillsammans, så har jag aldrig någonsin känt mig så trygg. Skulle världen rasa samman i just det ögonblicket, så skulle vi ändå sitta kvar.

Jag har haft en bowlingsöndag med dottern (som är lite kameraskygg) och bästa killkompisen, god mat, ugnspäron med toscakräm to die for och helt enkelt… vänskap. Så här års är det bland det skönaste livet ger.

Nu tar jag på mig de rosa läpparna och peppar humöret inför festen jag ska på.

Igår. Det var fredagskväll och mörkt och så hett av tusen stearinljus att man måste öppna balkongdörren på vid gavel. Mina föräldrar, min farfar, mitt barn och hennes kompis hade samlats runt mitt nya matbord. Senare lagade Emma och hennes vän efterrätt över hela köket och katterna trängdes om platsen med oss andra i soffan. Barnen slog sig ner bredvid mig och det kändes som om hemmet blev ett hem på riktigt när alla var här. Gick över golven, skrattade upp i taket och åt med händerna. Och när hälften gick hem och resten ramlade i säng, stannade värmen ändå kvar.

Jag brukar minnas i detaljer, även det första mötet med mitt gudbarn. Den ordlösa sanningen. Hennes värme när hon lutade huvudet mot mitt bröst. Ett högljutt, ordlöst charmtroll. Den minsta jag sett.

jag: jag är komplicerad att ha i närheten.
hon: du är rätt.

Det var inte bara sättet hon såg på mig. Det var hur hon rörde vid mitt hjärta. Nu är det nio månader och några dagar senare och varje liten rörelse vill jag fortfarande uppleva igen och igen och igen.

Jag har krupit ner i min dubbelsäng med datorn i knät. Kläderna från dagen bildar en liten ö på golvet nedanför sängen och jag har inte brytt mig om att ta på någon sovtröja. Det är lite kallt med naken hud mot sänglakan. Den andra sidan av sängen är bäddad och ekar tom. Det är första gången jag tänker så. Jag har aldrig tänkt på att det faktiskt skulle kunna ligga någon där bredvid.

Hösten är så sjukt vacker. Helt otroligt, på egen hand färglägger sig naturen så otroligt fantasifullt. Det är nu utan tvivel oktober och då och då känns det en smula läskigt att veta att inget kommer bli sig likt igen. Men av samma anledning känns det också rätt spännande.

Nu ska jag vila. En gråblåsig höstdag gör sig bra från andra sidan fönstret också, under ett täcke.
Tänk på det.

Hösten är knepig, som så mycket annat.
Återkommer när jag har något vettigt att skriva.

Det fanns inga alternativ till att erkänna sanningen. För kärlekens skull. Och Julia förlät Hugh.