Hon är en sån man säger hej då till flera gånger, för att man aldrig vill släppa taget.

Jag hämtade upp Z, drog hem och fixade mat åt oss båda. Han pussade mig från sidan medan jag dukade och tackade för leverpastejen. Vi har inte pratat så mycket om tiden som gått sen vi sågs sist. Men jag känner att allt som varit tungt lättade bara han kom hit.

står på var sin sida om nätet

osnörda skor

ingen har bollen

Rachel: I can't.
Luce: I know.

Att distansera eller acceptera.

Och älska.

Jag har sovit långt in på förmiddagen. Drömde om gamla, nuvarande och kommande oförrätter från män i mitt liv och vaknade således irriterad. Ibland ser man allt det man inte ville se. Händelser med en för alltid igenkännbar skugga.

Har inte gått ner i vikt på två veckor. Dessutom blåser det kallt ute och min långa nattarbetsvecka inleds. Kalasdag. Tur att jag har tvättstugan i eftermiddag så att det händer något kul.

Mitt hjärta slår mer taktfast än någonsin förut. Håller en konstant rytm. Dunkar inte ut ur min bröstkorg, men känns ändå starkt. Inget stort blockerar längre mina luftvägar, inget tungt vilar över mina axlar. I min mage bor det inget mörker.

Jag känner något ändå.

Folk brukade försöka förklara för mig att man kan känna att man lever, utan att konstant kastas mellan fantastisk förträfflighet och farlig fruktansvärdhet. Ikväll är jag ett levande bevis på det.

Jag hade kall hud, kände mig alltid som ett block av is. Men så en dag smälte jag och såg delar av mig själv rinna ut i havet. Sedan dess värmer känslorna innanför huden och det alldeles för röda blodet.

Jag visste att oavsett vem eller vilka hon skulle träffa i livet, som skulle komma att betyda för henne, skulle hon i alla fall aldrig träffa en annan av mig. Och det räckte. Men vi vågade inte tro då, att vi skulle finnas kvar så nära nu.

Tänk så fel vi hade.

En dag, om det så först blir på ålderns höst, kommer vi åter att sitta vid havet. Och jag kommer att minnas det precis som då, som den sommaren då jag var tjugosex år gammal.

När jag sitter här på jobbet och klockan har passerat tre på natten; då sträcker jag mig efter våra minnen. De som jag har sparat och som alltid finns där per automatik. Sådana starka band kan man inte bryta. Eller jo, det kan man kanske förresten. Men jag ägnar inte den biten någon uppmärksamhet, för det finns liksom bättre saker att tänka på.

Den här kvinnan och jag har varit kompisar sen vi var 15 år och hon har alltid funnits närmast min dotter. Nu har hon den goda smaken att lyckas gå och få en hyreslägenhet i huset bredvid mitt! Ser fram emot ett mindre antal långtråkiga kvällar framöver.

Ni förstår, det är inte helt enkelt just nu. Lite för mycket att göra, lite för mycket oro, lite för mycket instabilitet. Jag säger nej till det. Nu med en gång. Jag måste hålla i, hålla mjukt och fast och envetet i det goda.

Vara envis med det goda.

Trots att jag inte har en aning om huruvida hon ens använder parfym, så skulle jag känna igen hennes doft var som helst. Den är hennes egen, hon doftar gott. Hon doftar sig själv. Ibland undrar jag hur jag doftar för andra. Om min parfym blivit en integrerad del av mig, och om det i så fall betyder en slags personlighetsförändring när jag använder en annan sort än jag brukar. Jag undrar hur mycket av min doft som är jag, och hur mycket som är parfymen. Hur sammanblandningen känns.

Mycket missnöje just nu och väldigt få lösningar inom synhåll tyvärr. Men jag försöker.

Jag är ständigt:

rädd för att bli beroende.
rädd för att verkligen behöva.
rädd för hur hård asfalten känns när någon försvinner.

 

Ibland kan man önska att Reinfeldt drabbas av utmattningsdepression och blir sjukskriven, blir tvungen att sälja allt han äger, lämnas av Filippa, blir utförsäkrad och tvingas söka försörjningsstöd. Jag kan hjälpa honom att fylla i ansökan.

Det här klippet är annars bland det roligaste jag sett kring det här valet:

Ikväll längtade jag efter sällskap. Ett par timmar när vi hinner tala om sådant som jag aldrig talar om med någon egentligen. Jag vet inte vad jag skulle säga, men jag skulle alldeles säkert röras av våra ord. Av tyngden och sanningshalten i dem.

Vårdar dotterns öroninflammation idag. Själv har jag rivjärn i halsen, nervimpulser som gått postal, allmän snorighet och en otvättad klädhög att ta hand om. Jag har aldrig känt mig sexigare.

Under veckan som gick blev det mest beskrivningar av någon icke-känsla. Men så igår hände det något. Jag vet inte vad det var, men jag kände något. Det mörka lättade upp, mitt sinne vägrade vara dystert längre. Själv var jag inte riktigt med på noterna, men kroppen tog över. Och så hjärtat förstås, det som aldrig slutar. Kärleken därinne försvinner inte. Den dör aldrig. Men den låser sig ibland.

Åter hemma nu. Vill stanna på plats, sluta vara på väg. Jag vill gräva ner fötterna i nuet och nynna som en lögn i det vackra höstvädret.

Atmosfären har blivit ett torrt och krispigt eko. Vattnet i Indalsälven förvandlas till ett nästanhav och luften i mina lungor blir till rök om kvällen. Jag samspelar med naturens färgskiftningar och älskar den här platsen.

Jag hade fyllt 26 år när det här fotot togs. Jag minns att jag tyckte att mina ben var enormt tjocka och jag kunde inte förstå hur de hade kunnat bli det. Jag tänkte på det ungefär hela tiden.

Idag är jag trettiotvå och mina ben är inte längre lika smala. Det gör ont i mig när jag tänker på hur kroppar och kilon på vågen ställer till det för så många. För mig.

Jag är inte ledsen, men jag är inte glad. Jag är ingenting och det räcker för mig. Om mindre än ett dygn sitter jag åtminstone i en bil som kommer att ta mig till någonting fint. Jag planerar att komma hem på söndag, men man vet aldrig. Snart ses vi igen, Östersund!

Det här är något som alla borde läsa, oavsett vad man tänker rösta på.

Hon är vaken på nätterna och drömmer om dagarna.

Jag är så förfärligt trött och ledsen hela tiden. Det darrar i armarna av burna tyngder som jag bara vill släppa ner. Men om tre dagar ska jag försöka lindra allt detta genom ett besök till mitt smultronställe. Stugan där jag spenderade mina barndoms somrar.

Av någon anledning halkade jag in på en blogg, där den unga bloggerskan gav tips på hur grå hösttristess kunde bytas ut till något piggare och fräschare. Just det, rätt gissat, ett besök hos sin favoritplastikkirurg för lite botox!

Kom igen nu alla tjejer som är skitsöta av naturen, låt det bara va!
Och vi andra, vi struntar också i det.

Jag kan liksom inte sluta tänka på livet och allt vad det innebär. Kanske är det därför som det känns lite lättare att sitta på balkongen under en himmel täckt av stjärnor, än i en säng som känns alldeles för tom. Nyss satt jag där ute, i en timme eller kanske en evighet. I den kyliga vinden med bara ett linne på mig och fötter som inte längre har någon känsel. Kanske hoppades jag att det där skulle sprida sig, så att jag slutade känna överhuvudtaget. Men det gjorde jag inte.

Det jobbiga med drogögon, är just deras placering mitt i ansiktet.

Snart är det äntligen oktober- den hittills mest spännande månaden på hela det här året! Då sätts skogen i brand. Annars känns det lite scary att göra någonting som är så på riktigt och säkerheten känns långt bort. Men börja om har man ju gjort förut, vi får hoppas att det går bra den här gången också.

Idag skrämde en bebis slag på sin mamma. Jäkla busunge. Men det är väl så det går när man ger barnen mängder med trygghet och kärlek. Då ger de sig ut på farligheter som de aldrig finner hemma.

Idag kunde jag riktigt känna hur min kropp fyllde i en ansökan om att få byta ägare. Alla säger att hösten är här, men jag lyssnar inte. Jag har inte hunnit bygga upp min sköld ordentligt, så jag blir fullkomligt omkullkastad av höstkyla och mörker.

Jag kan ta vara på mig själv. Jag kan det. Ibland behöver jag bara lite, lite hjälp och det fick jag från två vänner idag, utan att ha bett om det. De fick mig att se tillvaron något ljusare.

Du och hon är benämningarna på tryggheten inom mig.

Ikväll kan jag inte sätta ord på en enda känsla utan att måla den med färgen grå. Ramlar väl runt i någon slags mild form av höstkris/framtidskris, antar jag.

Förlåt alla söta, snälla par som jag känner. Men just idag hatar jag er, jag har ramlat ner i bitterhetshålet. Jag är ensam på ett glasberg. Fortfarande.

Jag är singel medan alla andra har det så jävla bra. Och roligt. Med varandra. I hate you. Men snart blir jag säkert snäll igen. Då vill jag umgås med er, kära parvänner, för ni är ju så himla bra ändå.

Jag tänker ofta på hur nära allting är och känns.

(Allting= vi)

Jag har blivit tagen för hetero. Av homovärlden. Undrar om jag måste skaffa flanellskjortor och snagga håret för att förtydliga min läggning? Katter har jag ju redan.

I dag vill jag kramas, men här finns ingen alls. Istället ska jag gå ut i mörkret för att titta på stjärnorna, om jag vågar. Det vågar jag troligtvis inte. Godnatt.

Jag förtydligade att jag inte dansar hans dans längre.
Han svarade med tystnad.
Olikt martyrer.

Det enda spännande som hände mig på jobbet i natt, var att försöka motstå den nybakade tigerkakan i personalrummet.

Vetskapen om att hennes läppar var så nära men ändå så långt ifrån, gjorde mig lätt illamående.

Jag tänkte att jag ville vara illamående för alltid.

Det enkla försvann och jag tänker att alla nya människor försvinner, antingen in i mig eller bort i ett töcken av nostalgi. Jag konstaterar att även om hon kallar mig den som lämnar, så vet jag ju att jag samtidigt är den som aldrig släpper. När det rätta infinner sig.

Hur ofta pratar ni på riktigt med folk? Berättar öppet om det som rör sig på insidan. Alla rädslor, förhoppningar, frustrationer, undringar, glädjeämnen och drömmar? Frågar andra hur de har det och lyssnar ordentligt på svaret, läser dem mellan raderna? Jag gör det med väldigt få. Men igår och ikväll var sådana möten med olika personer. När det blev ärligt försiktiga, skimrande stunder och jag kände en stark ömhet.

Hellre ett aldrig som varar för alltid, än något som knappt känns lagom.

För er som missade första säsongen av Nurse Jackie, kommer en ny chans med start ikväll! Man kan inget annat än älska den serien, så slå på SVT1 kl 22.45 och njut av tv när det är som bäst.

Jag har pms men lyckas (oftast) kontrollera mina utbrott.
STORT steg för mig, inget steg alls för mänskligheten.