Det här är jag och min förlossningscoach. Sedan några år tillbaka har vi varit oskiljaktiga, bortsett från vissa perioder av osämja; som paradoxalt nog verkat föra oss ännu närmare. För trots att vi genomgått värsta vargavintern, så brister aldrig banden och jag har aldrig varit lika lycklig över vår hoplappade vänskap som vid det här laget. Bebispappan är bra, men min totala trygghet ligger i att även hon, som känner mig utifrån och in, ska vara med vid mitt andra barns födelse.

Kan hålla mig vaken och göra saker kortare stunder, men jag måste varva varje aktivitet med en stunds vila. Det resulterar i att jag inte är så speciellt kul att umgås med. Plus att jag stånkar vid varenda liten rörelse. Att diska eller laga mat är som att bestiga Mount Everest. Dottern borde få ett pris för att hon står ut med mitt snäsiga surmulna humör som går på never-ending-repeat här hemma.

Jag ställde mig på vågen. Svindlande illröda siffror som blinkade till. Jag såg dem knappt för magen som var i vägen. Fick luta mig lite åt sidan. Tog ett djupt andetag och pratade högt för mig själv när jag såg resultatet. Och skrattade. För bebisen därinne väger ju typ 2 kg. Kanske 3. Resterande, var kommer de ifrån? Mina misstankar går till dagsfärskt polarabröd med ost, choklad och melonglass.

Jag är så fascinerad av fotografier, de där ögonblicken som berättar något.

Vi var några år yngre och hennes händer var mindre än mina, är fortfarande mindre än mina. Jag minns så tydligt vad hon hade för skor, eftersom jag mest tittade ner i marken istället för in i hennes ögon. Jag ville inte fastna av rädsla för att bli kvar.

En gång när vi var ute och festade så mötte vi ett av hennes ex. Exet sa att hon saknade henne. Jag tänkte då att jag saknade henne mer, trots att hon aldrig hade varit min.

Jag föll så hårt den sommaren. Nu vill jag aldrig leva utan dig.

Våra hjärtan flyter in i varandra.
Ibland bara våra kroppar.

Något stort, något nytt värker i mig. Viskar till mig om nätterna. Men det är en vacker värk, därför att den inte längre känns som kanske eller någon gång. Värken i mig säger att en ny verklighet sakta kryper allt närmare.

Vaknar upp med svullna ögonlock. Önskar att jag kunde få slut på tårarna någon jävla gång och att hormonerna inte bara tillfälligt låter mig andas, utan faktiskt försvinner på riktigt. Jag önskar att jag var en sån som hånglade mer med främlingar för jag vill byta ut det ledsamma mot andra känslor, vilka som helst. Jag vill inte vakna upp med svullna ögonlock imorgon. Jag vill inte vakna upp med svullna ögonlock imorgon. Jag vill inte vakna upp med svullna ögonlock imorgon.

- När man kommer på sig själv med att räkna alla medaljongerna på tapeten.
- När det är nattsvart ute och klockan närmar sig midnatt, men ingen ligger bredvid.
- När man får skrivet på näsan att man bara var en i mängden.
- När man nästan bara umgås med par och det fungerar bra tills de plötsligt sitter och myser tillsammans och man aldrig vet åt vilket håll man ska titta för att det ska sluta kännas obekvämt.

Äntligen! Ledighet var precis vad jag behövde. Har storhandlat, stortvättat och lagat middag. Jag är superwoman! I alla fall om man jämför med de senaste apatidagarna.

Orken är slut. Värken konstant. Humöret långt ner i skorna. Jag är inte mig själv längre, kvar står en hängig kopia av den som brukade vara jag. Som blir tystare. Tröttare. Så går en dag och kommer aldrig åter. Det är något att glädjas åt ändå. För varje minut som går, för mig närmare dig.

Jag badade i böcker som barn och någonstans skadas man av det. Det kommer till en punkt när man inte kan göra någonting utan att analysera det grundligt.

Coola kids slutar analysera sönder hela tiden och följer istället bara med. Ibland är det behagligt att bara följa med. Då brukar det ibland kunna bli bra. Inte för att man slutar bry sig, utan för att man tillåter sig själv att bara vara.

Det frustrerar mig att jag inte får bita någon annan än mig själv i underläppen.

Vi äter middag och gör upp planer för förlossningen. Jag är nervös och skör. De är säkra på allting som inte jag är. Jag är bara säker på dem som stöd. Jag kan inte tänka på andra saker utan att vara orolig. Jag vill inte att det ska gå som sist eller värre ändå, okej? Säger jag inte, utan jag bara skjuter undan rösterna som skriker i mitt huvud i kör.

Man kan tänka att man borde ha blivit starkare efter alla år. Blunda. Blinka bort. Tre andetag. Femton steg bort från händelsernas centrum. Blinka. Blunda bort. Fan. Det känns ändå. Går inte att blunda bort. Insikten att känslorna är en övermäktig och att det enda alternativet som kvarstår är att vika sig. Inga andra alternativ ges.

Impuls att röra min hand två decimeter i sidled. Den svarade inte. Jag gjorde det inte. Men ibland blir jag rädd att varje andetag ska bli min första sista chans att säga sanningen. För djupet är aldrig så nära som med henne i natten, då tystnar bruset. Trots allt väsen från staden som inte sover, stannar tiden upp när jag är där hennes händer och hennes nacke är, i sängen i förorten som jag vet namnet på. Sommarhimlen skymtar där i tystnaden och i vinden blåser hopp om en tillvaro där staden inte längre viskar om allt vi gjorde fel.

Jag mår bra idag. När jag mår dåligt så gör jag det för att det finns utrymme och för att jag kan. Jag har tid till tårar. Bor man i ett rikt land så kan man unna sig lite existentiell ångest emellanåt.

Först var det sommar, nu liknar det mest höst och kanske är det därför som jag bara vill ligga i soffan och gråta till filmer. Mycket möjligt. Kanske är det gråtigt för att jag inte åt frukost imorse efter jobbet, så att jag vaknade alldeles för tidigt. I valet mellan att få gå och lägga mig direkt eller äta frukost, så vinner alltid sömnen. Inte speciellt rationellt, jag vet. Men så sover jag medan jag fattar beslutet också.

Den mänskliga mekanismen att glömma för att överleva, men egentligen är allt bara suddiga skisser av hur dödligt död jag känner mig när jag försöker förneka mina egna hjärtslag.

Hört från de två plufsgubbarna som satt bakom mig på Oslotåget igår:

- Johan gifte ju sig med en thailändska. Dom bor här nu.
- Hon har väl acklimatiserat sig rätt bra?
- Ja, hon gillar maten. Börjar bli riktigt tjock. Jag brukar säga "här kommer köttbullen"

Följt av rått garv. Fina gubbar.

Som om jag förtjänade något slags straff, för att jag alldeles för länge har tänkt att pengar alltid är värt mödan. Så har hela denna fredag känts. Inte för att överdramatisera eller så, trots att det nog är precis vad jag alltid gör när jag sitter vid tangentbordet och tänker att jag är den enda i hela universum som mår precis så här nu.

Jag åkte till en förort i regn, somnade långt efter midnatt och vaknade precis så som man vill vakna varje morgon. Jag hade hjärtat i handen och pratade om rädslor under trygga förhållanden.

Allt ordnar sig, hon viskade så.

Utsikterna är ömsom hagel, ömsom sol men mestadels vackert. Och blåsigt. Vi är närvarande, vi ser oss omkring, vi går vilse och vi känner in. Bebispappan och jag. Vi försöker växa ihop oss och transformeras i föräldrarollen vi fått i våra knän. Så himla olika är vi, fast ändå inte.

Det blir nog bra lilla Annelie, det blir bra.

Lite före och efterbilder från sommaren som varit. Jag och systrarna renoverade torrdasset som inte sett ny målarfärg på decennier, i Östersund. Deras karlar rev och byggde två nya altantrappor till stugorna.

 

Idag sopade viljestyrkan mattan med energibristen, så den här köttbullen åkte paradvagn med RFSL.
Efter två timmars dansande med gravidkropp så har jag träningsvärk i varenda cell. Det var det värt.