Kombolivet är avslutat sen, vad är det nu? Två månader ungefär. Det är en märklig känsla, för mitt liv blev snabbt så fundamentalt rotat i tvåsamheten att jag fick omvärdera bilden av mig själv som ensamvarg.

Senaste två dygnen har jag hjälpt till med kombons riktiga flytt och som bilden visar så hjälpte bebisen till. Jag fick träningsvärk av bärande men botade det med champagne tillsammans med andra flytthjälpare av olika slag. Så det var riktigt bra dagar det.

Vi tappade svängrum och alla hjärtan kraschade in i varandra. Du sprang åt höger och jag flydde åt vänster och utan att vilja ont så blev det ont. Någon blev ett pucko och en annan var en idiot. Eller så var vi bara missförstådda.

I natt är en sådan där natt när jag inte får sova, när tankarna snurrar, omöjliga att lugna. Mitt hjärta det värker. Jag kramar mina knän och tänker att det ska passera, men det gör det inte. Det nyper till i mig några gånger, klump i halsen. Det känns befriande att jag gråter. Jag läser om tröst, om att kunna trösta sig själv. Jag vill inte. Att trösta sig själv är inte samma.

Han ligger bredvid mig i sängen med sin varma kropp tätt intill min. Andas mot mitt bröst och sovtrampar mot min mage. Min hand stryker över hans hår och samma känsla fyller mig som den natten han landade i mina armar. Den natten jag tog emot honom trots att hela min kropp skakade av utmattning. Jag höll honom som om jag aldrig gjort något annat. La mina läppar mot hans kind. Genom att lägga min hand runt hans huvud nu, minns jag allt som det var då.